Det är ju sjukt

Ugh.. jag vill inte. Vill inte vara så.
Varför är jag så jävla sjuk rakt in i det ruttna i mig?
Svartsjuk, det är nog värre om jag inte erkänner att jag är det ibland.
På vänner. Varför skulle jag vara det när jag å andra sidan litar på dem mer än någon?
Jag får inte ihop bilden av mig själv.
Kanske är det för jag känt mig sviken förut, sällan finns det någon allt för bindande vänskapsed.
För jag tror inte det hade varit samma sak alls om jag någon gång var i ett förhållande, faktiskt inte.
Vänskap, även om jag ser det som det starkaste... så verkar den ganska mycket lättare för många andra.
Kanske för jag känt mig utesluten förut. Kanske för att det förut känts som att vänner som stod mig närmast ställde sig närmare varandra och uteslöt mig. Det kanske inte ens riktigt var så. Men det har känts så en gång i tiden.
Bra att jag inte låter mitt sårade jag bli varaktigt i alla fall. Och att jag aldrig låter det förvandlas till illvilja eller handlingar.
Jag vill bli bättre ändå. För det är sjukt att känna så för något som inte är.

Kraft-rån

Folk slänger ut de personer som stjäl energi och tynger ner.
Men jag kan väl inte slänga ut min energitjuv?
Kan jag slänga ut mig ur mitt liv?

Ett halvbrutet inlägg.

Så var jag på väg att skriva ett emo-aktigt (det fina skällsordet som kan användas för alla som uttrycker sina negativa känslor, oavsett om de är rättfärdigade eller inte (har svårt att se hur de skulle kunna vara helt orättfärdigade dock, känslor är känslor)) inlägg igen. Om att inget är fel men inget heller känns rätt. Men så stoppade jag mig själv. Vet inte varför, för att jag vet att ingen vill höra det troligtvis. Jag vet att jag kan säga vad som helst till mina vänner. Men jag ska ändå helst inte berätta om något problem som jag inte vill ha konkreta lösningar på. Jag blir hopplös att ha att göra med om det inte bara går att fixa antar jag. När hjälpen jag faktiskt vill ha bara är att få prata med dem som får mig att må bättre igen, att på ett eller annat sätt bara få lite tröst, i form av umgänge, i form av prat eller bara några ord. Äh, jag vet inte.

'Ändå en löjlig liknelse' sa hjärnkapten och hjärtstyrman höll med

Hur löjligt är det inte att bestämt peka ut en kurs mot det tomma på förvirringens hav bara för att undvika att stiga i land på fel ställe?

Dikt igen; Meningslösaktighet

Dina ord sliter mitt hjärta itu.
Din bitterhet liksom rinner ner, från huvudet och vidare.
Den täpper över läpparna och ögonen, hörseln och lukten försvinner och snart är även känseln blind av förtvivlan och en frånsprungen ork.
Plötsligt tror jag inte på samma framtid längre.
Plötsligt har även de hårdast frampressade tårarna sinat.
Varför lät världen känslan bara sjunka bort?
-Kan jag frånta mig själv skulden när andra inte erbjuder något annat alternativ?

Fast nu

känns det lite bättre ändå.

Idag

vill jag inte leva.

Lilla lilla läpp-hängar-monster

Skrev den på typ.. någon minut, inte genomarbetad, vill inte genomarbeta den, uttrycker bara detta tillfälle:
Det lilla lilla monstret med läpp-hängar-dagen
Varför, när allt är bra, känner den sig slagen?
Det lilla lilla monstret som hade läpp-hängar-dag,
Ser så otacksamt ur spegeln tillbaka på det lilla lilla monstret jag.

Lite Litteraturvetenskapsläsar-liv

Litteraturvetenskap...  varför har andras ord börjat smaka halvdant? Stora författares ord alltså. Jag hungrar efter att få läsa något annat. Och vad för slags promenad är mina egna ord ute på? Har de rymt hemifrån för all överskådlig fortsatt existens? Eller är de tillbaka vid middagstid?

Klump i halsen av framtidsoro

En lyssnade. En lyssnade när jag försökte vända mig till någon idag. Min far... och jag kände att en hyllning som jag redan tidigare lagt upp på bloggen nästan var på plats... och så... några timmar senare säger han precis samma sak som jag begrät att jag fått höra allt för många gånger allaredan. JA MEN LITTERATUR KOMMER MAN JU INGENVART PÅ, VADFAN, VAD ÄR DET FÖR VÄRT MED BÖCKER? DET BLIR DET INGET JOBB PÅ.

Jag som förklarat tidigare idag att jag har varit ganska stark och övertygad om att läsa det jag känner för att läsa... för att börja i den änden känns som det enda rätta när det gäller min framtid. Men att jag bara kan höra ett visst antal gånger att det jag gör är helt meningslöst av ALLA människor i mitt liv och även dem i utkanten... även om jag brukar medge det själv så tog det tillslut så hårt att få höra människor med en sån övertygelse sänka det jag håller på med med nästan en passion i rösten.

Jaha... det är meningslöst... vad gör jag av min framtid då då? Ska jag vända om på slutsträckan? Eller ska jag ändra riktning i sista sekund? Ska jag välja en C-uppsats i retorik och slänga bort litteraturvetenskapen...?... för att "man måste ju ha jobb också"? Jag känner mig faktiskt helt vilse och än så länge har jag inte riktigt hittat någon att hjälpa mig ur den vilsenheten...

Ett grönt blogginlägg om blogginlägg

Jag blir ledsen när jag hör åsikter som tycks uttrycka att allt negativt som kan sägas på nätet är gnäll och borde inte få finnas. Specifikt när det inte är hat mot andra utan en beskrivning av ett eget emotionellt tillstånd. (Hat är aldrig ok och självklart är det tragiskt vad anonymitet har visat sig kunna skapa.) För jag tycker min blogg kanske visst kan kallas gnäll, jag inser det, jag inser att det kanske bara är jag som försöker försvara eller istället försöker förklara mitt eget beteende nu. Men det är ledsamt... när människors illamående ses som något som sticker i ögat, jag tycker det vore illa om vi försökte producera en bild av vår omvärld och de människor omkring oss som såg bättre ut än vad det var. Det finns ofta en anledning. Även om det är människor som inte kan uttrycka sig så bra, och kanske är lite för outvecklade för att veta vad som är värt att klaga över (dit räknar jag mig gärna, oavsett om jag passar in i den gruppen eller inte [vet faktiskt inte själv]). Istället för att bli hatisk över ledsenhet så finns den där, så att den som orkar (man måste alltså inte heller) och vill kan bemöta den... tror jag?

Men ändå. Jag har inte någonsin haft någon avsikt att göra den här bloggen till ett bål av tårar för folk att dricka ur. Snarare motsatsen - intimitet och varierade uttryck av mig har alltid varit mitt mål. Men jag inser att trots det så blir majoriteten av mina inlägg ändå någon form av ventil för när jag inte mår bra. Jag har väl lättare att skriva när jag inte mår bra och därför inte får något annat gjort antar jag. Men det fyller en funktion för mig! Det gör det verkligen. Och som med det mesta gnäll tycker jag att det går att sortera ur sitt liv utan att hata på det. Jag tänker inte tvinga någon att läsa min blogg, det vill jag absolut inte. För mig går det bra om så INGEN skulle läsa. Jag kunde ändå somna efter det senaste inlägget jag gjorde (under natten till idag), det hjälpte faktiskt min sömn något enormt att få skriva av mig.

Och så... och så har jag faktiskt... så har jag faktiskt en del positiva inlägg, jag har ett halvfärdigt utkast sparat från häromveckan som tyvärr inte hann bli klart, jag skrev det på bussen och bussresan tog slut innan jag hade skrivit av mig helt. Kanske plockar upp och gör klart det i framtiden. Det handlade om hur otrevlig jag tyckte busschauffören var... och hur rätt jag ändå gjorde som ändå trodde på hans mänsklighet och log när jag klev av bussen och fick världens varmaste leende tillbaka. Det var en negativ berättelse som vändes till raka motsatsen och en upplevelse som ökade min tro på mänskligheten lite. Jag vill kunna släppa mer sånt. Men jag vill kunna bli förstådd -eller rationellt motsagd om jag har fel- även i de mer negativa aspekternas rike.

Ihopbrytarnatt

Ord före orden: det här är lösryckta ord i ett av mina sämre tillstånd, jag är fullt medveten om det och vet redan i skrivande stund... att det här bara är en sida, den oroliga och rädda, som kommer fram. Men jag ville kunna få ut även såna ord, så läs (känns lite konstigt med såna här instruktioner när jag inte längre ens vet om någon läser eller kommer läsa. det kanske också är lite därför som jag känner att jag kan skriva exakt hur mycket galla jag vill) dem som de är, ett uttryck för någon slags ögonblicksligt lång kris.. om inte annat kanske jag kan gå tillbaks och sova efter att jag har skrivit av mig det här.

Så kom den så.

Sömnlösheten som känns på riktigt.

Sömnlöshet som annars bara drabbat mig under dagen...

Plötsligt hör jag mig själv säga "jag tycker inte livet är kul och allt är bara skit". Vet inte var det kom från... en dag som skänkt mig så mycket. Och så ligger jag otacksam som en förrädare. Och ruvar på ledsamheten.

Platslöshet. 

"Jag kan ju ingenting." 

"...Alltså kommer jag aldrig att få jobb" 

"Vad fan håller jag på med som har valt bort min egen framtid genom att läsa sånt som intresserar mig?"

... men det finns väl ingen plats för humaniora i vår värld... alla andra har fattat lite vad det här går ut på. Det här livet. Varför gör jag inte de smarta valen och blir något högavlönat as? Jag har nog förmågan egentligen. Kanske.....

Så kommer tanken tillbaka till större system. Varför ens orka kritisera några övergripande system när i princip alla är fel? Om jag nästan bara ser fel i allt. I politiken, i människors beteende mot varandra, i vad som anses som viktigt för människor och deras utveckling..... om jag bara ser felen... är det kanske inte felen som är fel utan jag. Jag kanske är fel.

Du vet throwback

Du vet den där känslan när man inte kan somna för att man inte kommer hinna inte kommer hinna kommer inte hinna! Få tag på bok och plugga till en kurs och läsa flera hundra sidor samtidigt i den andra och hinner inte kommer inte hinna. För att sedan vakna upp. Och inse. Inse att nu har ju allt skingrats, inse att jag ligger ju bättre till med tid än på väldigt länge och snart är det slut. Inse att "oj oj oj OJ oj vad härligt allt kan vara", få energi och bli glad. Den känslan känner du väl igen?

Blev så exalterad att jag bjöd på ett oldschool-oigenkänningshumor-inlägg.

En utläggning som blev som ett samtal med mig själv

Tänkte skriva om hur min stad faktiskt kan sova. 

Och hur den är som vackrast då. 

Faktum är att den oftast endast kan vara vacker i mörker. 

Visst finns undantag, 

parken har en lyster som man ensam i solskenet kan avnjuta 

eller så kan blotta närvaron av vänner pryda staden med den vackraste lyster. 

Men sen ville mitt eget mörker hellre berätta om hur underlägsen jag känner mig. Det har slagit mig att jag känner mig underlägsen. Underlägsen och efter. Jag känner mig efter alla mina vänner. När jag ser vad de är, har gjort och åstadkommer... hittar jag inte någon punkt där jag ens kan jämföra mig själv... Och jag undrar hur det kommer sig. Everybody's changing and I just feel ashamed. Jag känner mig som ett barn som inte gör några framsteg. Om det så gäller sysslor och ansvar, intellekt, brinnande engagemang för viktiga frågor, hobbys eller att vara socialt kapabel och trevlig så känner jag mig... efter. Att säga det till någon skulle antingen resultera i att de börjar inse att jag har rätt och lämnar mig (vilket jag ändå inte finner speciellt troligt med tanke på att de ändå tillbringar så mycket tid med mig, kalla den här möjligheten irrationell rädsla som jag inte ens kan tro på själv som tur är). Eller så skulle det inte uppfattas som ärligt utan... som att jag fiskar efter komplimanger för att få mig själv att må lite bättre. Men just nu, när jag skriver det här, undrar jag -inte ens med grund i någon djup hopplöshet, jag mår faktiskt ganska bra-, bara för att jag absolut inte vet; vad är jag för personer i min omgivning, är jag så efter och under alla som jag känner mig och vad kan jag någonsin tillföra?

-PAUSE-

...
-PLAY-
Efter att ha kollat igenom papper med ord från vänner om hur/vad jag är... så känns det ganska genomgående att jag var snäll för två år sedan. Och jag tror, nu när jag själv tänker på det, att det kanske är den egenskapen jag själv faktiskt kan se i mig själv också. Utifrån det inser jag också att snällhet faktiskt kan leda ganska långt när det gäller vänskap och liknande saker. Jag inser att jag hittar en enorm snällhet i de flesta personer som jag... nej, i alla personer som jag verkligen vill kalla mina vänner och att det också är en egenskap som har bidragit till att sätta mitt hjärta i gungning vid något tillfälle för länge sedan.

Med den insikten känner jag mig lite bättre till mods. Det gör jag faktiskt. Men jag vill inte bara anta att jag är världens snällaste, det får andra avgöra utifrån mina fortsatta handlingar och ambitioner att vara det. Jag kan mycket väl ha skadat någon tidigare också, i så fall är jag ledsen. Nog om det, trots att jag tror att jag kanske är snäll så undrar jag fortfarande om det är det jag är, bara en snäll biroll utan förmåga till något annat, jag är fortfarande nyfiken och jag vill ändå försöka finna svaret på mina frågor; vad är jag för personer i min omgivning, är jag så efter och under alla som jag känner mig och vad kan jag någonsin tillföra?

Bra råd är dyrast

-Tänk och känn inte dåligt!
-Nähä.. Bra då. Då ska jag väl sluta med det då.

-Bra! För om du inte mår dåligt så skulle du inte må så dåligt!

-Åh, tack.

Lite lustigt att jag hade gått och känt att "vafan har jag ett så jävla emo-aktigt inlägg som senaste inlägg på min blogg för? Jag mår ju toppen!" ända sedan förra inlägget... men när jag väl väljer att skriva igen så är det för att det plötsligt inte känns ok igen.

Hörrödu jaget! Lyssna när jag talar till mig!

Så blev det sådär som ibland igen.

Får tilltala mig själv med förnamn och fortsätta med ett ifrågasättande:

"varför har du så lätt att säga såna saker om dig själv?"

Sådär och hjälp

Tystnad... tvekan... en sekund... sen har min pappa bestämt sig, han kommer upp för trappan, sticker in huvudet och frågar "är du deppig?"... jag svarar avvaktande att det är jag nog, lite... han frågar om det är något speciellt... och jag förklarar helt uppriktigt att det vet jag inte riktigt själv, jag vet inte riktigt vad det är själv, jag bara mår 'sådär' och det är det enda jag vet. Han säger att det hördes på rösten, sedan pratar vi en stund om annat och så önskar han att jag ska krya på mig, vad det än är. Sedan går han.

Och jag bryter ihop lite, bara lite.
Över hur vänlig min far är och att han fortfarande märker om det är något.

över att jag trots det fortfarande inte har berättat när det faktiskt hände något,

över att han är den enda som inte har fått veta det.
Över det
överjävliga i att jag efter bara ett dygn av att ingenting händer börjar må dåligt, som att mitt andrum släpper tankarna löst,
över att de tankarna då måste vara dåliga? Vara sådana som förstör? Eftersom jag mår som jag gör?
Över att jag skickat sms till 5 vänner jag känner är nära och lätta att prata med.. över att 1½ av dem svarade både relativt snabbt och utförligt.
Över att jag egentligen kanske borde prata med någon av de där 3... eller alla 3 för den delen... de som står mig överlägset närmast just nu... 

Över att jag inte vill... för att en av dem inte verkar bry sig och hellre vill blunda och täcka för öronen, det blir för svårt när mina problem inte är gigantiska internetdramer med döden med i bilden, det blir för svårt när det inte finns någon enkel hjälp annat än att bara lyssna och resonera om det... så en av dem verkar på sistone bara ha stängt ute det och därför är jag inte heller beredd att gå tillbaka och dela med mig, om en av dem inte vill höra.

Över att de andra två är så inneslutna att det skulle kräva enormt mycket energi att bara komma nära,

över att det därför inte känns som att jag borde prata om något inom mig heller,

över att jag värdesätter deras vänskap så högt att jag nästan blir rädd, rädd att göra fel eller att ens oavsiktligt såra.
över att hela det att jag ens befinner mig i detta tillstånd gör mig förhatlig, för nere för att orka bry mig om att vara arg (något jag aldrig är ändå, jag blir istället ledsen) på all skit som händer i världen. Så jävla själviskt av mig.

Labyrintråtta

Jag inser att mitt hjärta under ett långt tag var som en råtta i en labyrint, vägen den hade följt så länge visade sig vara en återvändsgränd, osten var inte där. I panik började råttan kika in på de förgrenade gångarna och gång på gång satte något element utifrån -min hjärna- upp en ny vägg, en ny återvändsgränd för att rädda råttan från den råttfälla som väntade i slutet på alla de nya gångarna. Jag kan nog skriva om det här nu efteråt, när jag tror att jag lyckats få min råtta att springa runt i en egen liten cirkel, det är inte det bästa alternativet men jag har kontroll nog att inte slänga mig in i första bästa råttfälla, för tillfället är det något bra.

Känslans best när tanken är som bäst

Varför kan jag inte vara som jag tänker!? Varför kan jag inte känna som jag tänker? Hade det som jag upplever som tankarna styrt hade jag kanske varit en vettig person, som folk ibland påstår att jag är. Ändå... ändå sticker det till ibland... och jag kan bli sådär djuriskt svartsjuk, känna mig sådär hemskt hotad helt i onödan...

Fyfan. Jag mår inte bra av det... och egentligen har inte någon gjort något fel heller. Inte ens jag har uppvisat de sidor som jag vill hålla tillbaka. Egentligen, i tanken kan jag tillåta det också... men känslomässigt kryper jag ur mig själv av obehagskänslan i magen.

Och ändå har jag för mycket självkontroll för att bara säga rätt ut om min kanske närmaste vän har sårat mig genom en uppskattande kommentar om en annan vän. Jag har självkontroll nog att göra hela det här inlägget halvt oläsbart, mest bara tokigt pladder om något som skulle varit enkelt att uttrycka. Allt för att inte visa något och istället vara till lags. Jag gick in till min syster och höll på att börja gråta och berätta den småsak som gjorde mig helt förkrossad. Men jag höll tillbaks. Kanske är jag inte helt känslomässigt stabil, kanske har jag inte ens hunnit bli det än. I tanken skulle jag vid det här laget tåla något sånt, i tanken har jag kommit bra mycket längre. Ändå så är det kanske den som förhindrar mig från att bara berätta alla mina små hemska nycker, leva öppet och kanske bli sams... med mig själv och mina känslor.

Jag älskar mina vänner, betyder det att jag älskar mig? (ja?)

Det är väl klart att jag bryr mig om mig själv. Men i relation till hur mycket jag bryr mig om andra människor i mitt liv så bryr jag mig knappt om mig alls...


...


Andra stunder så känns det som att allt jag gör kanske är själviskt. Det är ju de runt mig som är min lycka, de som gör mig glad. Så jag kanske bryr mig om mig själv oförskämt mycket, rent indirekt.

Klyschor

Kanske... kan skillnaden mellan olika människor lättast ses på de klyschor de gillar att slänga sig med?

Varför gör jag?

Varför gör jag? För jag vet faktiskt inte.

Det enda som jag är riktigt stolt över mig själv över längre är att jag på ett litet litet litet sätt är en del av UNF.

Det enda som jag vet gör mig riktigt själaglad är att jag har vänner som betyder allt.

Förutom det vet jag faktiskt inte varför jag gör.

Deflekterad positiv kritik

Varför är jag så dum? Jag kan inte ta till mig speciellt mycket positivt har jag märkt.

Om/När du läser det som står nedan... ha i åtanke att det visst är väldigt seriöst men att även jag inser hur överdrivet en del av det låter och faktiskt är. Mycket av det här är bara såna tankar som kommer till mig när jag inte har något att göra, har för mycket tid till att reflektera och är helt ensam med mina tankar. Och det är väl kanske illa nog i och för sig, att mina tankar ens närmar sig det här, poängen med det här inlägget är mest den första delen, att jag inte riktigt kan ta på det positiva som folk säger till mig om mig, funderingarna och svaren här nedan är ibland inte riktigt så långt som jag själv går i tanken, de visar mest den typen av tankar som kommer upp och som liksom reflekterar bort positiviteten. Vissa av dem är dock helt hur jag tänker tyvärr. (Alla citaten har faktiskt sagts av personer och jag har faktiskt varit jätteglad över de fina orden.. så tack mina vänner ♥)

Är jag en "ovärdelig glädjekälla"? Nja.. jag.. jag, jag är väl mest awkward och jobbig?

Har jag på min blogg ett "fint språk" och behandlar ämnen som får en att "tänka till lite ibland"? Eh.. lite och ibland är nog där betoningen ska ligga och visst kan jag väl skriva hyfsat men.. eh njae... det är så miljontals många som är bättre.

Är jag "godhjärtad", "ärlig" och "snäll"? Ja, ärlig måste jag väl säga att jag strävar efter att alltid vara.. men snäll och godhjärtad? Riktig godhet finns väl inte... och snäll... ja, jag försöker ju. Men det blir ofta så fel, jag kan vara en besserwisser, påpeka fel när det inte behövs och ibland tänker jag inte när jag talar och råkar kanske skada någon på grund av det..

Är jag "vänlig, känslig, förstående"? Känslig kanske jag är, det beror på hur man menar. Vänlig är väl samma som tankarna om att jag är snäll.. Och jag har hoppats att jag är förstående och lyssnar ett långt tag.. och jag försöker också alltid förstå... ibland undrar jag dock om jag blir allt för självisk när jag pratar med människor ibland, att jag bara tar plats av någon konstig anledning när de faktiskt försökt säga något.

Du är "som mig fast smartare" skrev en vän en gång... och det är jag väl inte? Varför ser du ner på din egen tankeförmåga och kunskap och upp på min? Jag har lite kunskap i vissa ämnen, jag klarar mig i skolan. Men smart... hur mäter man det? Hur mycket livserfarenhet har jag lyckats skaffa mig? Vad vet jag egentligen? Och jag som är så smart.. när visar jag det? När tar jag tag i saker och engagerar mig på riktigt för att förbättra något, jag som är så smart? Och vips så har jag tryck ner min egen tankeförmåga, min egen kunskap.

"Öppen för nya idéer och tankar".. Jo, det må hända. Men vad har jag för det. Och borde inte alla vara det? Och omedvetet är man nog alltid lite trångsynt, är man inte det? Jag hoppas att jag är öppen, jag försöker.. men jag vet inte om jag verkligen är det eller bara hoppar på en massa motrörelser om de låter bra.

"Poetisk"... Jaha? Jag som knappt kan trycka fram ett bra nödrim, som sällan gör klart ens korta texter.. vars ordförråd är hyfsat men inte mer. Poetisk.. vad är det ens?

"Kreativ", "flummig" och "originell". Originell känner jag mig inte, vad gör jag som är originellt? Visst har jag en del kreativitet som kan bubbla upp ibland.. men jag gör inget med det, tecknar ner det och så ligger det där... flummig har jag kunnat vara ganska mycket, det är sant och det ska jag kanske inte förneka heller... men hur rolig blir jag egentligen? Till vilken nytta är jag flummig?

"Bra på att uttrycka dig".. ja? Nej? I skrift tror jag att det kan stämma. När jag möter människor vill min tunga sällan lyda mig. "Mycket bra vän" är självklart något jag önskar att vara men sällan känner mig som.. Jag kan inte sluta känna att det är jag som är den otroligt lyckligt lottade i förhållande till mina vänner och jag förstår inte riktigt vad jag tillför, jag känner mig mest jobbig och i vägen, som att jag bara slösar bort mina vänners tid, att de träffar mig utav något twisted medlidande.

Slutligen har jag blivit kallad "modig" av många personer. Och i tanken har jag vridit det till "självisk", att jag bara gjort saker för att jag tjänat på det... men inte ens jag kan helt köpa det, det finns inget som jag riktigt vet att jag inte vågar, det jag förut inte vågade vågade jag faktiskt tillslut.

Någonting är skevt i min bild av mig själv... något är skevt i hur jag reagerar på att folk visar uppskattning för vissa av mina sidor och jag har ännu inte lyckats rätta till det. Jag förolämpade till och med mig själv redan i första meningen i det här inlägget...

Det är kanske lite väl mycket nu?

Så är jag inne i den där upptagenheten som jag någonstans ville ha när tiden bredde ut sig som ett oöverskådligt fält av meningslöshet och hemska tankar...

Nu är det alltid något, ALLTID något.

Så är det bättre nu? Nu när jag varken hinner vara ledsen eller glad.

En påsksöndag

Du vet den där känslan när man bara vill sitta och lyssna på "My Best Friend" av Hello Saferide hela dagen? Bara lyssna om och om igen, igen, igen. Sjunga och nynna med omvartannat och bara... lyssna på "My Best Friend" av Hello Saferide. Den känslan känner du väl igen?

Deproblemerad

Kommer hem och så uppmärksammar FB mig på hur orättvis världen är.

Och den här gången inte de globala problemen som jag känner att jag inte kan hantera utan på individnivå, där jag oftast håller mina tankar...


Fan...





Varför har vi inte kommit längre?


Eller snarare... varför har det gått så långt?


Åt helvete.






Borde det inte redan från början ha börjat i vett och sedan varit bra så?




Och om det inte borde det... varför fixar vi inte bort ondskan i en handvändning?




Jag tror inte på mänskligheten, hur gärna jag än kan vilja.

Ja jag vill mest leva, dö är väl ingen konst

Gammalt kan jag hålla med om, alldeles för gammalt..
men fritt?


Inget svar..

MEN FRITT?
...

...
Någon viskar "näe?"
...
Någon viskar "näe."

Näe.

Viska, viska om livet

Och tomma ansikten... i skolbänken,
på sjukhuset,
på kontoret,
på dagis,
på vårdhemmet,
i snabbköpskassan
och på byggarbetsplatsen
...som klämmer i extra mycket om att de vill dö i norden,
de vill dö i norden!

De bränner hjärnceller och minnen i flaskan
De knaprar piller för att sova, glömma i ljuv sömn
De knaprar piller för att bli kontrollerbara och normala
De knaprar piller för att nå extas högre än de tror livet självt kan ge
De slänger sig utför fjällhöga klippväggar bara för att känna något,
en sekund innan de inte känner alls.

Så visst,
Sov i denna vår kista
Signerad "norden"
Skrivet med
Snirkliga bokstäver
Sov glädjerik sömn,
Sov glädjerik sömn.

Jag kan inte stå upp och se våra fornstora dar i ansiktet
När vi inte ens ska se varandra i ögonen
Vi sjunger att vi borde efterapa det som varit, nu och för resten av all tid.
Hur kan man få för sig något sånt?
Det har aldrig varit bra, förändring om något är väl vad vi ska sträva efter?!
Hur ska vi värna om det som varit
När vi alltid har gjort skillnad på folk och folk
När girigheten tar den girige ännu mer i sin makt
När främst ego-.. ehm... ekonomi sätter ett leende eller en tår i ditt ansikte.
När fördomar får styra
När sjuka ideal får styra

Varför bytte vi ut solen, himlen och ängderna när alternativet svartnar i jämförelse?

När vi ser upp till de på tv, på nätet, alla som syns
och ska se ner på oss själva för att vara normala
När okunskapen och ignoransen blir normen
När vi ens har ett koncept som heter "normal"
När "lagom" är BRA!?

Vårt namn flyger fortfarande över jorden som ett positivt exempel...
...
SOM ETT POSITIVT EXEMPEL!?!?!

JAG VILL LEVA, JAG VILL LEVA, JAG VILL LEVA I NORDEN!
Jag kan dö sen. Det kan jag ta.
Men om vårt land bara duger till att dö i...
...Vill jag inte vara med.
Så låt mig på riktigt få leva,
,Få leva fullt ut i detta som skulle vara det vänaste land
Och får man drömma kanske det en gång,
,Någon gång.. blir det vänaste.
Får man kämpa,
,Får man kämpa
så blir det det vänaste eller så dör jag på kuppen.
Men då får det bli utomlands.






Jag skrev texten ovan (som säkert märks) inom en ganska kort tidsram med ett genuint engagemang i ryggen, jag vet att "de litterära kvalitéerna" fick komma lite i skymundan och det är kanske inte mitt vackraste eller bäst uttryckta verk.. men den fria formen passar det lösa och fria ordet, ordet som bara vill komma ut för dess eget skull. Dessutom, som alltid, kom självklart inspirationen från något som kanske inte helt framgår i texten, jag lyssnade på P3s rapportering i pod-format från homoriot-hashtag:en.. och blev bara rasande över detta vårt Sverige.. där progression inte verkar vara det den egentligen verkar vara, att sådan.. inskränkthet och fobi.. och ignorans.. ens finns.. är bortom mitt förstånd, jag förstår inte att homosexuella personer än i våra dagar ska behöva vara rädda för att bli nedslagna på stan (t.ex., jag tänker inte göra en längre utläggning om det än det här redan är så jag slutar med det här enda exemplet, du förstår nog principen :))

Några ord bland många andra

Jag satt och funderade på socialt och politiskt engagemang.. eller engagemang överhuvudtaget.. jag fördömer mig själv för att jag inte gör mer, inte orkar bry mig. Jag hävdar aldrig något med säkerhet, aldrig säger jag något med dånande styrka i rösten och fullständig övertygelse.

Men är det ork? Kanske vill jag inte stöta mig med någon? Nej, det är en sanning med modifikation, jag stöter mig gärna med de som har fel, jag har många gånger stått upp och verbalt skyddat de/det som skyddas bör, mött de som i sitt vitöga haft en förvriden syn.

Problemet är väl bara att det oftast inte är så enkelt. Det är inte svart på vitt, inte ens svart på vitt på grått på brunt. Snarare sträcker sig sanningen över hela färgspektrumet och längre än så.

Extremism i ALLA former är fel (även om det så är extremistisk måttfullhet eller extremistisk hjälpsamhet). Man kan alltid dra en poäng för långt, till slut når man en punkt där det finns mycket att invända, sprickor i argumentationsnätet, där det specifika problemet, hjärtefrågan sätts framför allt, där en hundraprocentig realisering av målen skulle skapa problem på andra fronter och för andra grupper.

Där finner jag mig ofta, i en värld där jag sitter och håller med - i grunden väldigt vettiga åsikter - med reservation på vissa punkter, då de andra sidorna inte beaktas. Jag stannar alltid till slut upp halvvägs i en brinnande själsrörelse. Men det är ingen ursäkt, någonstans hamnar jag ändå i någon slags nästintill nihilistisk hopplöshet, lathet och inaktivism.

I dessa tankar satt jag och kände tvånget komma krypandes, tvånget att göra något av de två första raderna (som hela tiden dök upp på vägkanten i tankens alla svängar) i den nedanstående dikten. Att dikten mynnade ut i något som är en smula väsensskilt från den initiala tanken är något jag får ta, även om jag inte fick in de där raderna om att "slopa överlevnads- och roffa-åt-sig-instinkten".

Nu när jag tänker på det skulle det kunna vara titeln på dikten helt enkelt, eller någon form av undertitel... Det ligger ändå kvar lite som underliggande tema. Nåväl, här kommer en endast (i skrivande stund) timmar gammal dikt (oh, en sak till, kommentera gärna, skulle uppskatta kritik enormt mycket, tog mig faktiskt tid till att jobba igenom den här några gånger så snälla kommentera, helst om du inte har något snällt att säga, det är oftast de som man borde lyssna på [inte alltid ta åt sig men lyssna på], så kanske jag kan bli bättre):

Det finns ingen ondska, det finns ingen godhet,
Ändå svälter U-länder medan I-landsmänniskan går på gym för att inte bli smällfet.
Ingen föds god eller med outtömligt mod.
Så historieskrivarna kan doppa sin fjäderpenna i vår flod av utgjutet blod.
Hur, när och varför började det? Ingen minns.
Lyder verkligen sanningen: "världen; ett resultat av det genommänskligaste som finns"?
Låter vi egot leda oss in i striden,
Djuprotad mänsklig logik och nedärvda behov vara en vägvisare mot samtiden?
Ingen är skyldig men vi bär alla ansvar
Att hitta det där onaturliga, omänskliga "goda" om det ens funnits och finns kvar.