Om oviss ovisshet

Den ovisse i ett spörsmål har nu på grund av sin tveksamma ovisshet hamnat i ett hav, en värld, fylld av ovissheter som bara staplar sig och bygger upp mot den slutgiltiga ovissheten som torde komma.

Kort tanke nummer ett

Tanken "tänk att jag trodde att jag hade tappat förmågan att gråta, nu sitter jag här flera år senare och vet att det var sant, annars hade jag ju inte behövt känna att jag verkligen lärt mig att gråta igen".

Fysiska konsekvenser av psykiska plågor eller bara sammanträffande?

Magknip på grund av att jag gått och burit på något för länge, borde säga men jag kan inte tänka mig det scenariot, det finns liksom inte, går bara inte, samtidigt vill jag nästan att sanningen kommer fram mer än något annat. Den känslan kanske du faktiskt känner igen.

Leende guldbruna blogginlägg

Du vet den där känslan när man känner att man faktiskt mår skitbra och att man gärna delar med sig av det men när det inte är speciellt lätt att beskriva, man får inte ur sig speciellt mycket annat än att man inte vill bli sedd som någon grå depressiv liten ynkrygg så man kläcker ur sig att "allt som skrivs här på bloggen är skrivet i stundens hetta och jag står inte alltid helt för det", som om inte också det var skrivet i stundens hetta och säkert kommer avskys av morgondagens jag. Du vet när man faktiskt mår bra, men det inte går att beskriva? Den känslan känner du väl igen?

Om något viktigt?

Du vet den där känslan när man så gärna så gärna vill skriva något positivt på internet, till exempel i sin blogg, berätta att man inte bara är negativ och depressiv men när man hellre bara lever i det lyckliga snarare än att berätta om det. Samtidigt som det ligger något gråstänkt monster i form av en sanning, en hjärtats hemlighet där under ytan och pyr, så att lyckan bara blir väldigt väldigt skör och känns flyktig. Man känner att om man skulle vara helt ärlig skulle man aldrig få samma varma blickar igen, det gör ont att älska i det dolda men det skulle säkert göra ont för den andra att få veta det och sedan inte älska tillbaka. I den för en bästa av världar hade det ju inte varit så krångligt, då hade hon älskat en tillbaka men man är just nu väldigt osäker på det, speciellt med det enorma självkritiska spöke som man går och bär på. Och hur förklarar man att det inte skulle göra någonting om hon inte känner samma sak, bara man fick ett svar så att man kunde släppa det eller gå vidare mot ofattbart lyckliga höjder, att man inte vill låta sina ynkliga känslor komma ivägen för det som man faktiskt redan har? Du vet när man går och hoppas på att döden hälsar på bara för att man ska kunna sluta på topp och kunna dö i en värld av underbara visioner och illusioner. Men man vill inte dö heller, absolut inte, det har man aldrig velat, tanken är bara rolig att leka med, man vill ändå veta hur sagan eller skräckhistorien slutar, man vill fortfölja det som man är så glad över, även om det säkerligen aldrig kan bli såhär bra igen. Ändå hoppas man på att man ska nå den där nivån som faktiskt skulle vara ännu mycket bättre än "såhär bra", sådär ofattbart lycklig som man hitills bara har föreställt sig att man kan vara. Den känslan känner du väl igen?

(En liten sidnot eller något; jag svarar på kommentarer med egna kommentarer på samma inlägg, jag vill tacka så jättemycket för att jag faktiskt fått kommentarer på tidigare inlägg, det får mig att veta att någon har varit där och läst överhuvudtaget, återigen, självkritikern i mig förväntar sig inte att någon ska orka se mig alls)