Jag satt och funderade på socialt och politiskt engagemang.. eller engagemang överhuvudtaget.. jag fördömer mig själv för att jag inte gör mer, inte orkar bry mig. Jag hävdar aldrig något med säkerhet, aldrig säger jag något med dånande styrka i rösten och fullständig övertygelse.
Men är det ork? Kanske vill jag inte stöta mig med någon? Nej, det är en sanning med modifikation, jag stöter mig gärna med de som har fel, jag har många gånger stått upp och verbalt skyddat de/det som skyddas bör, mött de som i sitt vitöga haft en förvriden syn.
Problemet är väl bara att det oftast inte är så enkelt. Det är inte svart på vitt, inte ens svart på vitt på grått på brunt. Snarare sträcker sig sanningen över hela färgspektrumet och längre än så.
Extremism i ALLA former är fel (även om det så är extremistisk måttfullhet eller extremistisk hjälpsamhet). Man kan alltid dra en poäng för långt, till slut når man en punkt där det finns mycket att invända, sprickor i argumentationsnätet, där det specifika problemet, hjärtefrågan sätts framför allt, där en hundraprocentig realisering av målen skulle skapa problem på andra fronter och för andra grupper.
Där finner jag mig ofta, i en värld där jag sitter och håller med - i grunden väldigt vettiga åsikter - med reservation på vissa punkter, då de andra sidorna inte beaktas. Jag stannar alltid till slut upp halvvägs i en brinnande själsrörelse. Men det är ingen ursäkt, någonstans hamnar jag ändå i någon slags nästintill nihilistisk hopplöshet, lathet och inaktivism.
I dessa tankar satt jag och kände tvånget komma krypandes, tvånget att göra något av de två första raderna (som hela tiden dök upp på vägkanten i tankens alla svängar) i den nedanstående dikten. Att dikten mynnade ut i något som är en smula väsensskilt från den initiala tanken är något jag får ta, även om jag inte fick in de där raderna om att "slopa överlevnads- och roffa-åt-sig-instinkten".
Nu när jag tänker på det skulle det kunna vara titeln på dikten helt enkelt, eller någon form av undertitel... Det ligger ändå kvar lite som underliggande tema. Nåväl, här kommer en endast (i skrivande stund) timmar gammal dikt (oh, en sak till, kommentera gärna, skulle uppskatta kritik enormt mycket, tog mig faktiskt tid till att jobba igenom den här några gånger så snälla kommentera, helst om du inte har något snällt att säga, det är oftast de som man borde lyssna på [inte alltid ta åt sig men lyssna på], så kanske jag kan bli bättre):
Det finns ingen ondska, det finns ingen godhet,
Ändå svälter U-länder medan I-landsmänniskan går på gym för att inte bli smällfet.
Ingen föds god eller med outtömligt mod.
Så historieskrivarna kan doppa sin fjäderpenna i vår flod av utgjutet blod.
Hur, när och varför började det? Ingen minns.
Lyder verkligen sanningen: "världen; ett resultat av det genommänskligaste som finns"?
Låter vi egot leda oss in i striden,
Djuprotad mänsklig logik och nedärvda behov vara en vägvisare mot samtiden?
Ingen är skyldig men vi bär alla ansvar
Att hitta det där onaturliga, omänskliga "goda" om det ens funnits och finns kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar