22:56

22:56 och segern är min efter en lång kamp.
22:56 och jag har vunnit över en av mina största barndomsrädslor.
22:56 och människan har övervunnit getingen.
Eller iallafall fått den att flyga ut genom fönstret.

Här serveras...

Fler flergångsföreteelser allaredan

I lä

Får jag stå i lä av dig?
Tror du att jag då skulle klara mig?

På(uppvuxnandets)väg åt rätt håll?

Och man kan inte låta bli att undra:
Bröt jag någonsin ihop såhär när jag gick på dagis?

Borde vi?

Kan vi göra allt vi borde?
Borde vi göra allt vi kan?

Stjärnor och barn i mitt bröst

Jag testade att vara barn igen, slängde mig i snödrivan, gjorde änglar och beskådade stjärnorna med förundran, extrem upptäckarglädje och livslust i ögonen.

Och

det

var

fanimej

vackert.

Förvållat

Det är nog självförvållat...
Men det är kanske bättre att det är självförvållat.
Om det vore annanförvållat så skulle det ju betyda att någon ville en något illa.

Ja det var en dag i April

Du vet den där känslan när man helt plötsligt slås omkull, fritt fall, platt ner på marken av negativa tankar och känslor. När vinden ändå blåser upp en igen så att man kan fortsätta att apatiskt gå fram längst vägen i långsam takt. Och när man sedan kommer hem slår man på "Build me up buttercup" av The Foundations och skriker med i texten. Den känslan känner du väl igen?

Kanske...

...inträffade just en flergångsföreteelse?

Hjärtskäreri

Ibland är ett tystat skratt mer hjärtskärande och öronbedövande än ett gallskrik av smärta.

En om mig

"Du blir sällan kär, måste vara skönt för tjejen; veta att du verkligen gillar henne, att det verkligen är något" sa en vän en gång.

Det kanske är sant.

Men för det krävs ju att den där omänskligt perfekta skulle gilla mig något också.

Och hur får man reda på det?

En morgon i April

Du vet när man går och läser alla sms man fått det senaste året och känner att ögonen täcks av en blöt hinna för att sedan fullkomligt svämma över. Man begråter människors vänlighet, man begråter människors hemskhet. Man begråter det minsta, man begråter det största. Man begråter alla fruktansvärda saker som hänt under året och man begråter allt som var bra. Speciellt begråter man det som var bra men inte var det det kunde va'. Allt medan man inser att ingenting är sig likt samtidigt som allt är precis som det alltid har varit. Nästan alla man känner har numera gymnasiet bakom sig och en vit liten mössa för att bevisa det. Men de viktigaste har inte lämnat mitt hjärta alls, de är där de alltid har varit. Varför blev allting som det blev? Varför blev allting inte som det blev? Spelar det någon roll? Är och var inte allting jävligt bra ändå? Och mitt i allt detta hör man kurskamraten närma sig över axeln så man skyndar att titta bort på ett väldigt odiskret sätt för att klumpigt kunna torka bort tårarna. Det är ju inte dagens person som gråter, det är han som försvann under året. Eller han som bara ömsat skinn under ett års tid. Den känslan känner du väl igen?

-liv

Jag är student men jag lever inget studentliv.
Jag är kär men jag har inte kärleksliv.
Jag är ett djur och jag lever ett riktigt hundliv.

Hej, mitt namn är tid

Jag rev en vägg idag.
Jag var i Rom för ett år sedan.
Men vad jag gör om en timme, det vetefan.

12 den 21:a

Snart fyller jag år. Ännu en gång. Egentligen inte speciellt märkvärdigt. Det är ju bara jag. Har aldrig varit mycket för mig själv. Och jag har inte haft ett riktigt födelsedagskalas sedan mina kompisar uppmuntrade mig till det när
jag fyllde 12.