Känslan av ensamhet när man är ensam en del av en sommar

Du vet när man funderar över det där som en lärare sa, om den oändliga friheten det innebar att ta studenten och om hur man aldrig fick tillbaka den? Och man börjar se sig om i det tomma gigantiska rummet man sitter i och man börjar höra sig för med det tomma gigantiska internet där man bara är för att ingen verkar visa intresse av att spendera tid med en. Man börjar tänka efter var allt gick fel och kommer fram till att man har alla fel i världen, det är bara att välja och vraka, bland annat är man socialt inkompetent, det vill säga allt för trevlig för att någon skulle finna en intressant. Man hatar hela sig även om man inte känner att man kan vara bättre än man är. När man kommit till ro med att man är helt jävla omöjlig att gilla så vill man dessutom skylla på samhället; ska man behöva supa sig dum i huvudet (när detta i många fall inte alls behövs för de människor som faktiskt gör det, de skulle behöva växa till sig några hjärnceller eller två, å andra sidan är det kanske därför de är lyckliga och inte man själv) eller ens umgås med sådana människor för att få vänner, kunna umgås och slippa vara ensam? Man börjar tänka på citatet från Fucking Åmål, det där när pappan påstår att de opopulära blir vinnarna 25 år senare och (även om det inte hade varit en stor fet jävla lögn) man håller med dottern om att man hellre är glad nu än om 25 år. Man kommer slutligen fram till att om det är såhär oändlig frihet känns stödjer man hellre vilken rutten jävla diktator som helst. Den känslan känner du väl igen?

Fredagsensamhet

Du vet när man vaknar upp klockan halv två på dagen av ett sms som ifrågasätter om en vän har börjat skita i det lilla gäng man haft på gymnasiet? Och när man sedan får reda på av samma människor att resten ska iväg och göra någonting i helgen utan dig, du som inte har någonting att göra på hela helgen och så börjar man fundera på om man någonsin har någonting att göra, någon helg. Så börjar man tänka över hur oförmögen att få göra saker med vänner man är och funderar hur långt tillbaka denna ständiga uppgång i ensamhet sträcker sig. När man sedan bryter ihop och endast är glad för att man faktiskt kan gråta igen och när man sedan tänker "ja, jag är ju vanligtvis inte den som klagar så ofta men någon gång måste man ju få ha lite självömkan". Så lyssnar man på Broder Daniels låt "No Time For Us" på repeat även fast man aldrig annars lyssnar på dem, men det är ju den akustiska versionen så klart, för den är ju så mycket mer själfull, det vet man tydligen ändå, trots att man aldrig lyssnar på Broder Daniel. Och sen får man en kram över msn men det hjälper inte så mycket så man skriver ett blogginlägg för att ändå ventilera lite. Den känslan känner du väl igen?

Torsdagsförmiddags dröm

Du vet när man vaknar en torsdagsförmiddag och är glad några sekunder? När man precis vaknat upp ur en dröm där man vilade på hennes axel i gräset på en äng, där de som står i vägen för att det någonsin ska kunna bli någonting (även hennes faktiska känslor) bara försvann upp i rök. Och då man sedan inser att verkligheten ser bra mycket gråare ut men man är glad ändå. När man sedan smsar till sin kompis som bara förstår efter att man förklarat det första, lite luddiga smset. Man sitter och stirrar lite tomt på klipp resten av dagen för att sedan upptäcka att Nationalteatern har kommit tillbaka till Spotify och man blir glad samtidigt som det inte är den musiken man vill höra just nu, man halvfirar ändå genom att lyssna på "Men bara om min älskade väntar" som är tillräckligt nära det man egentligen vill lyssna på, det måste man ju för att stödja sånt man gillar. Sen måste man ju bara göra någonting kreativt efter att man tagit en glass och varit på dass så man skapar en ny blogg om oigenkänning så att alla kan gå runt och oförstå dig, den känslan känner du väl igen?