En utläggning som blev som ett samtal med mig själv

Tänkte skriva om hur min stad faktiskt kan sova. 

Och hur den är som vackrast då. 

Faktum är att den oftast endast kan vara vacker i mörker. 

Visst finns undantag, 

parken har en lyster som man ensam i solskenet kan avnjuta 

eller så kan blotta närvaron av vänner pryda staden med den vackraste lyster. 

Men sen ville mitt eget mörker hellre berätta om hur underlägsen jag känner mig. Det har slagit mig att jag känner mig underlägsen. Underlägsen och efter. Jag känner mig efter alla mina vänner. När jag ser vad de är, har gjort och åstadkommer... hittar jag inte någon punkt där jag ens kan jämföra mig själv... Och jag undrar hur det kommer sig. Everybody's changing and I just feel ashamed. Jag känner mig som ett barn som inte gör några framsteg. Om det så gäller sysslor och ansvar, intellekt, brinnande engagemang för viktiga frågor, hobbys eller att vara socialt kapabel och trevlig så känner jag mig... efter. Att säga det till någon skulle antingen resultera i att de börjar inse att jag har rätt och lämnar mig (vilket jag ändå inte finner speciellt troligt med tanke på att de ändå tillbringar så mycket tid med mig, kalla den här möjligheten irrationell rädsla som jag inte ens kan tro på själv som tur är). Eller så skulle det inte uppfattas som ärligt utan... som att jag fiskar efter komplimanger för att få mig själv att må lite bättre. Men just nu, när jag skriver det här, undrar jag -inte ens med grund i någon djup hopplöshet, jag mår faktiskt ganska bra-, bara för att jag absolut inte vet; vad är jag för personer i min omgivning, är jag så efter och under alla som jag känner mig och vad kan jag någonsin tillföra?

-PAUSE-

...
-PLAY-
Efter att ha kollat igenom papper med ord från vänner om hur/vad jag är... så känns det ganska genomgående att jag var snäll för två år sedan. Och jag tror, nu när jag själv tänker på det, att det kanske är den egenskapen jag själv faktiskt kan se i mig själv också. Utifrån det inser jag också att snällhet faktiskt kan leda ganska långt när det gäller vänskap och liknande saker. Jag inser att jag hittar en enorm snällhet i de flesta personer som jag... nej, i alla personer som jag verkligen vill kalla mina vänner och att det också är en egenskap som har bidragit till att sätta mitt hjärta i gungning vid något tillfälle för länge sedan.

Med den insikten känner jag mig lite bättre till mods. Det gör jag faktiskt. Men jag vill inte bara anta att jag är världens snällaste, det får andra avgöra utifrån mina fortsatta handlingar och ambitioner att vara det. Jag kan mycket väl ha skadat någon tidigare också, i så fall är jag ledsen. Nog om det, trots att jag tror att jag kanske är snäll så undrar jag fortfarande om det är det jag är, bara en snäll biroll utan förmåga till något annat, jag är fortfarande nyfiken och jag vill ändå försöka finna svaret på mina frågor; vad är jag för personer i min omgivning, är jag så efter och under alla som jag känner mig och vad kan jag någonsin tillföra?