Kast

Jag kom på mig själv med att inte ha några svar på världens stora problem, ställs jag inför jobbig statistik eller knepiga frågor känns det som att jag -för mycket- kanske egentligen har tomma svar, därför skrev jag lite snabbt ihop den här texten, funderar på att döpa den till Relevant Självkritik. Jag vet inte, tror inte man kan lösa alla världens problem med att bara krama alla, som jag ibland kan känna att man borde göra. Det blir för abstrakt, fjuttigt och mysigt.

Jag diskuterar minimala problem, på i-landsnivå,
varför ensamhet ibland kan få oss att känna oss så små
För jag tillhör ingen riktig politisk makt, högre kast, bestämmande överhet.
Jag vet inte hur vi löser svält eller löser upp psykosociala gruppmentaliteter, det är kasst, jag vet.
Jag känner mig helt värdelös och ovis, hur ska man ändra eller undvika katastrof?
Nä, jag känner inte att jag hjälper till, istället för volontär eller psykolog blir jag petitessfilosof
Vad gör jag för att förbättra världen? Jo, skriver en värdelös strof
om hur kasst och ohjälpligt det känns här, när man ställs inför alla världens djupa problem
och hur värdelöst ens ett försök är, det är inte en "bra början" att sätta sig å skriva poem!
Nä, jag borde ta mig i kragen,
förbättra för andra och få bort den där gnagande känslan och klumpen i magen.

Inkast

Här kommer en spontan... text... som jag författade i mobilens utkast på bussen hem i veckan, kanske har den ingen jätteklar röd tråd utan snarare små nätta röda stygn som håller ihop delarna, så kan det bli när man bara låter tankarna flöda. Nå, temat: känslor, som alltid.

Jag har varit en Werther,
förlåt,
jag har varit en Werther,
förlåt,
det har jag,
jag vill kanske inte vara en Werther någon gång igen,
inte dramatisera min egen tillvaro,
kanske till och med sluta känna,
precis som alla andra verkar ha gjort nu för tiden,
man skrattar bara åt Alighieris passioner,
de är överdrivna,
ingen kan väl känna så för någon ha-ha?..
Ha-ha..
Nervöst..
Som om de är osäkra på sig själva och om de kanske missat någon viktig aspekt i sin person,
det har du nog inte,
var lugn min vän,
du är du,
var glad åt det,
precis som vi (de flesta av oss) genomskådat religionen för länge sedan har du genomskådat det där med känslor och blivit lika betänkande och nyttotänkande som en ekonom.
Vinstindrivare är vi allihopa,
vinstindrivare är vi allihopa,
hej hopp hurra!
Fyfan vad bra.

Upptäckte att man nästan nästan kan läsa texten varannan "rad" (mellan komman och punkter, varje "rad"-byte är också färgbyte här över) och på så sätt få ut två andra texter ur texten, lite annorlunda, lite osammanhängande men ändå en kul sak att pröva.

Utkast

Jag bestämde mig för att kolla vilka inlägg jag hade påbörjat här men inte publicerat och det var fyra stycken, något negativt, något positivt, som med livet i allmänhet. Nåväl, jag tänkte dela med mig av alla fyra, här kommer de;

1. Den här är från 17:e Oktober står det;

Och någon dam på radion berättade att hon hatade självhjälpsböcker som genre, det antydde att man måste hjälpa sig själv, att man har gjort fel och inte försökt tillräckligt om man mår dåligt.

Jag känner mig anklagad av alla fast jag fattar inte vad jag har gjort för fel, varför jag blir "bestraffad", blir jag verkligen bestaffad, är det inte jag som vrider verkligheten och gör mig själv till martyr?

2. Från den 17:e Juli;

Bara för att man har en tråkig, ensam dag... och mår överdrivet (oproportionerligt) dåligt och överreagerar på grund av det behöver man inte skriva det på sin blogg...
därför gör jag väl inte det då...

3. 12:e April;

Kom sent iväg hemifrån - Men! Var ändå i god tid till stationen
Stationens biljettautomater fungerade inte - Men! Gick igång 1,5 minuter innan tåget gick
Fick inte sittplats - Men! Satt mellan vagnarna och det var varmt och mysigt
Fick inte sittplats - Men! En snäll kvinna sa att det fanns en ledig där hon just suttit, jag fick förklara att jag skulle av på samma station men var glad över omtänksamheten
Hade packat matlåda men glömt bestick - Men! Hemköp sålde plastbestick för en krona st.

4. 10:nde Apr.:

I fredags kändes allt för svårt men idag är det för fan för enkelt.
Kan det inte vara lagom hårt att leva?

Det här är saker som jag skrivit, som med allt annat står jag inte för det samtidigt som jag står för det till 100%.
I dag känner jag mig inte sådär martyrig, jag hade nog fel, det ändrar inte att jag kände mig så då.
Idag känner jag inte behov av att lite lustigt för mig själv beklaga mig över min situation för att sedan konstatera att jag inte behöver dela med mig, men jag hade en gång behov av det.
Idag känns det inte heller som att alla motgångar så direkt får en lösning och att allt bara går vägen trots allt det dåliga, kanske mycket för att jag inte ser det dåliga alls för tillfället, men det var ju så en dag i April.
Idag känns inte livets vågsvall lika varierande och det är faktiskt ganska lagom hårt, det ändrar inte att det inte alltid har varit så.

Det har en gång varit så och det kommer kanske, med allra största säkerhet faktiskt, att bli så igen. Även om det inte blir så så är det ju mitt bagage, något att bära med sig och dra lärdom av, dessutom är det ju inte bara jag, igenkänning (eller oförståelse och att därifrån ta reda på var glappet finns, vad det består i) är viktigt. Nu har jag skrapat i "blogg-papperskorgen", även sånt kanske kan vara lite kul, lite som de där textsidorna eller teckningarna man slänger bort när man är halvfärdig.. jag vet inte, jag tyckte det var lärorikt att titta bakåt i alla fall.

Framförallt så är gårdagen viktig i framtiden.