Andrum på gott och ont

Redan nu är jag rädd för tomheten jag ser komma.
Inser att jag kanske ändå inte vet tyngden för mig av sånt som har hänt.
Och när jag inte konstant har något annat som uppehåller mig.
Är jag fri att utforska det i all oändlighet.
På gott och ont.

Välkommen hem då.

- Så du är hemma.
- Va?
- Så du är hemma.
- Ja.
- Så roligt.
- Mm...
- Du låter deprimerad.
- Näej.

[tystnad]

- Välkommen hem då.
- Tack. (förlåt min negativitet)