Jag blir ledsen när jag hör åsikter som tycks uttrycka att allt negativt som kan sägas på nätet är gnäll och borde inte få finnas. Specifikt när det inte är hat mot andra utan en beskrivning av ett eget emotionellt tillstånd. (Hat är aldrig ok och självklart är det tragiskt vad anonymitet har visat sig kunna skapa.) För jag tycker min blogg kanske visst kan kallas gnäll, jag inser det, jag inser att det kanske bara är jag som försöker försvara eller istället försöker förklara mitt eget beteende nu. Men det är ledsamt... när människors illamående ses som något som sticker i ögat, jag tycker det vore illa om vi försökte producera en bild av vår omvärld och de människor omkring oss som såg bättre ut än vad det var. Det finns ofta en anledning. Även om det är människor som inte kan uttrycka sig så bra, och kanske är lite för outvecklade för att veta vad som är värt att klaga över (dit räknar jag mig gärna, oavsett om jag passar in i den gruppen eller inte [vet faktiskt inte själv]). Istället för att bli hatisk över ledsenhet så finns den där, så att den som orkar (man måste alltså inte heller) och vill kan bemöta den... tror jag?
Men ändå. Jag har inte någonsin haft någon avsikt att göra den här bloggen till ett bål av tårar för folk att dricka ur. Snarare motsatsen - intimitet och varierade uttryck av mig har alltid varit mitt mål. Men jag inser att trots det så blir majoriteten av mina inlägg ändå någon form av ventil för när jag inte mår bra. Jag har väl lättare att skriva när jag inte mår bra och därför inte får något annat gjort antar jag. Men det fyller en funktion för mig! Det gör det verkligen. Och som med det mesta gnäll tycker jag att det går att sortera ur sitt liv utan att hata på det. Jag tänker inte tvinga någon att läsa min blogg, det vill jag absolut inte. För mig går det bra om så INGEN skulle läsa. Jag kunde ändå somna efter det senaste inlägget jag gjorde (under natten till idag), det hjälpte faktiskt min sömn något enormt att få skriva av mig.
Och så... och så har jag faktiskt... så har jag faktiskt en del positiva inlägg, jag har ett halvfärdigt utkast sparat från häromveckan som tyvärr inte hann bli klart, jag skrev det på bussen och bussresan tog slut innan jag hade skrivit av mig helt. Kanske plockar upp och gör klart det i framtiden. Det handlade om hur otrevlig jag tyckte busschauffören var... och hur rätt jag ändå gjorde som ändå trodde på hans mänsklighet och log när jag klev av bussen och fick världens varmaste leende tillbaka. Det var en negativ berättelse som vändes till raka motsatsen och en upplevelse som ökade min tro på mänskligheten lite. Jag vill kunna släppa mer sånt. Men jag vill kunna bli förstådd -eller rationellt motsagd om jag har fel- även i de mer negativa aspekternas rike.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar