Ord före orden: det här är lösryckta ord i ett av mina sämre tillstånd, jag är fullt medveten om det och vet redan i skrivande stund... att det här bara är en sida, den oroliga och rädda, som kommer fram. Men jag ville kunna få ut även såna ord, så läs (känns lite konstigt med såna här instruktioner när jag inte längre ens vet om någon läser eller kommer läsa. det kanske också är lite därför som jag känner att jag kan skriva exakt hur mycket galla jag vill) dem som de är, ett uttryck för någon slags ögonblicksligt lång kris.. om inte annat kanske jag kan gå tillbaks och sova efter att jag har skrivit av mig det här.
Så kom den så.
Sömnlösheten som känns på riktigt.
Sömnlöshet som annars bara drabbat mig under dagen...
Plötsligt hör jag mig själv säga "jag tycker inte livet är kul och allt är bara skit". Vet inte var det kom från... en dag som skänkt mig så mycket. Och så ligger jag otacksam som en förrädare. Och ruvar på ledsamheten.
Platslöshet.
"Jag kan ju ingenting."
"...Alltså kommer jag aldrig att få jobb"
"Vad fan håller jag på med som har valt bort min egen framtid genom att läsa sånt som intresserar mig?"
... men det finns väl ingen plats för humaniora i vår värld... alla andra har fattat lite vad det här går ut på. Det här livet. Varför gör jag inte de smarta valen och blir något högavlönat as? Jag har nog förmågan egentligen. Kanske.....
Så kommer tanken tillbaka till större system. Varför ens orka kritisera några övergripande system när i princip alla är fel? Om jag nästan bara ser fel i allt. I politiken, i människors beteende mot varandra, i vad som anses som viktigt för människor och deras utveckling..... om jag bara ser felen... är det kanske inte felen som är fel utan jag. Jag kanske är fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar