Glädje

och
den
här
gången
ska
man
inte
sitta
uppe
allt
för
länge
så
att
man
blir
vresig
och
förbittrad
av
trötthet
,
den
här
gången
ska
man
bevara
det
positiva
genom
att
sova
i
tid
,
den
här
gången
är
man
för
nöjd
för
att
slösa
bort
det
.
Tack
vänner
,
god
natt
och
ett
gott
liv
.

Julafton

Stressat på grund av presenter och de som inte får presenter och allt sånt annat tänkande...

Men julen är fan mer om kärlek. Och då menar jag sån kärlek de pratar om i öppningsmonologen av Love Actually. Den mellan vänner, mellan släktingar... ja mellan alla som gillar varandra.

God jul, god jul till alla.

Tre sektioner, tre bra färger

När man inte borde skriva för man har inget att skriva men man skriver, pga. dåligt omdömme ändå.

De senaste veckorna har man gått runt sådär lycklig utan anledning... när man brukar vara tvärtom majoriteten av året, kanske det är medicinen som släppt sitt grepp för sista gången, kanske är det bara en bättre attityd, kanske är det en tillfällighet.

Och när man tänker efter kan man inte fatta hur glad man är att man har vänner och man beklagar sin tystlåtenhet och sparsamhet med ord när det kommer till viktiga saker när man annars kan prata på hur mycket som helst om oviktigt skit. Man beklagar lite att man inte varje dag säger de positiva kommentarerna till människor som de förtjänar, antingen ansikte mot ansikte eller genom att börja dagen med att skicka iväg uppmuntrande sms till alla de som man verkligen vill uppmuntra. Istället spenderar man sin tid på att beklaga sig över att man inte kan ta tag i sådana omtankens tankar.

Krokben

När man kommer att se sig själv och sina känslor som sitt eget största problem, som ett hinder.

Är man då ett hinder för sig själv?

Fäller man krokben för sig själv?

Tackar

Tack vänner för en väldigt trevlig afton.
Tack snön och resten av naturen för att ni följde mig hem på vägen så fint.
Tack för det stora och tack för det lilla.
Tack för det lilla i det stora och det stora i det lilla.
Tack allt och alla för allt helt enkelt.

Vinter : )

Vinter, visst ska man inte sticka under stolen med att man fryser.

Men ärligt talat är det inte så illa att frysa.

Bara ni håller mig varm.

Vissa dagar...

Vissa dagar ser man två syskon som går tätt tillsammans genom snöstormen, storebrodern med armen om sin lillasyster.

Vissa dagar yr snöflingor i just perfekt storlek ner över den perfekt upplysta tågstationen i det perfekta mörkret.

Vissa dagar finner man värme var man än vänder sig om.

Kort tanke nummer nio

Tanken "Jag gillar mina vänners sällskap men oftast inte mitt eget."

Söndag helt enkelt

Ibland växlar man mellan "JAG VET FAN INTE VAD JAG SKA TA MIG TILL" och "Eh.. kanske ska... näh... eller...orka...", dessa tillfällen är oftast de då man fått utrymme att tänka. Och det är inte bra.

Död åt tanken!

Å andra sidan är detta tankens angrepp på sig själv. Tanken försöker sticka sig själv i ryggen. Och tanken kan vara så ljuv om den begränsas.

Lås in tanken!

Nä, man ska nog ge tanken en egen kammare, en lyxboning, vårda den så gott man kan så kanske det löser sig.

Försoning med tanken!

Men hjärtat får bo ännu nämre.

Kapitalism

Psst! Pengar finns inte!
Så oroa dig inte snälla
Det är bara en fälla
Psst! Pengar finns inte.

Psst! Pengar finns inte...

För vänner

"Vad gör man inte för vänner?"... är fel fråga

"Vad gör man för vänner?" är däremot rätt

Och svaret?

"Allt."

Själfullt

Man värdesätter själfullhet och saker som betyder något och bedyrar viktigheten i det.

Sen sitter man alldeles tom och undrar om man själv betyder speciellt mycket alls för någon.

Vänner!

Jag älskar er fast ni hela tiden gör mig så illa. För det kan väl inte vara för att ni gör mig så illa?

HJÄLP

Hjälp, vilket kallt klimat. Hjälp, tropiska vatten över mitt ansikte. Hjälp, AJ, hjälp.

Sista förlåtet, vänner, på en lång tid

Man känner att man inte vill dra ner sina vänner
Och de säger att det är ju det man har sådana till, alltså vänner
Så man berättar väl ändå för dessa vänner
I sms för dessa vänner
Och visst drar jag ner lite, mina vänner
Och de kommer med krystade lösningar, mina vänner
Och deras terapi hjälper en kortare och kortare tid, mina vänner
När jag kanske ibland bara vill ha vänskap från dessa vänner
Och de få av mina vänner som jag pratar om läser inte (vad jag vet) den här bloggen, mina vänner
Men jag uppskattar deras vänskap som fan, även fast jag trycker ner mina problem i mina vänner
Och även fast det inte hjälper mycket, varken för mig eller mina vänner
Förlåt mina vänner, även de som jag inte pratar om här, de vänner
Som jag kanske träffar istället för smsar, som kanske faktiskt läser den här bloggen, vänner
Som har en annan roll än "bara terapeutens", hoppas även ni kan hitta något att förlåta mig för, mina vänner.
Och ni som tycker att jag ursäktar mig för mycket, förlåt för det också, jag ska sluta be om förlåtlse hela tiden, jag jobbar på det mina vänner.

Andra känner dig kanske bättre...

Man har fått en massa kommentarer om vem man nu skulle vara. Man har fått en massa kommentarer och man har hängt upp dem i sitt sinne. Men de kommentarerna säger egentligen inte mycket, inte mycket alls om man tänker efter. Det stillar inte hungern efter vad folk egentligen tycker om en, hur de ser ens relation men sånt får man kanske aldrig reda på, det går inte att lita på vad man får för intryck heller, antingen är det åt skogen åt ena hållet eller åt det andra. Man har fått en massa kommentarer och man får väl förvalta dem så gott man kan.

Näeh

Man skulle skriva positivt hade man ju sagt och så hinner man precis bryta ihop innan det. Attans

Själv...

Nä, själv vet jag inte vad.
Nej, själv vet jag inte vad.
Nehe, själv vet jag inte vad.

Dessutom (har inget alls att göra med det här inlägget direkt med andra ord): att läsa och spekulera utan att fråga är som att läsa men inte undra på riktigt

Vad som är viktigt och oklanderligt

Du vet den där känslan av att man skulle kunna skriva smädestal till alla ämnen här i världen; tv-apparaten, människan, naturen, världens grymhet och tanken i sig. Smädestal till allt UTOM kärleken och vänskapen, det närmaste smädestalet man kunde komma i det fallet skulle vara ett smädestal till avsaknaden av kärlek eller vänskap. Och sen undrar man varför något så rent och fullständigt underbart allt för ofta är så fullkomligt svårt. Den känslan känner du väl igen?

Quit while you're ahead?

Det räcker inte med att sluta när man har som roligast, man bör gå och lägga sig när man har som roligast, om man till och med bör dö när man har som roligast får man fråga någon annan om för riktigt så långt har man inte nått i sin utforskning än.

(En sketen onsdag, en sketen tråkig, smått ensam onsdag när man väl lyckats hålla uppe humöret sitter man uppe tills så sent att man inte längre orkar hålla uppe humöret, är man helt jävla (ursäkta språket om det är någon som någonsin skulle läsa detta) dum i huvudet eller? Så nu sitter man här vresig och slänger ur sig idiotiska tankar ut i cyber-ekot, god natt, även om det egentligen är för sent sagt.)

Nej, den här gången betyder färgerna ingenting, nej

Sätter man de närmsta i centrum, bryr sig till hundra procent om dem, samtidigt som man är hundraprocentigt självisk om man är självkritisk. Så har man fyllt de 200% som man som personlighet består av, då finns inte plats för något annat, varken plugg eller ekonomi, varken politik eller framgångsdrift och inte heller höga ideal.

Dubbelmoral?

Alla duger som de är men inte jag, jag behöver ständigt förbättras

Det narcissistiska inlägget, därför 1:a person för en gångs skull

Jag kanske alltför ofta skriver alltför negativt om alltför mycket. Och det är också sant att om jag skulle vara en superhjälte skulle jag väl vara superhjälten "Självkritikern!". Men faktum är att jag inte bara är så och det är lättare att uppmärksamma det dåliga och föra upp det mörka i ljuset, det är ju inte där annars. Faktum är att jag faktiskt mår bra och sånt. Jag tycker om mycket med mig själv och det kanske är dumt att visa en överdriven och ful sida av mig för att motbevisa en annan ful sida. Men jag tycker att det är kul att skriva lite dumt överdrivet. Dessutom är det kul att vara råbarkat ärlig ibland också. Nå, de stunder jag verkar hata mig själv helt, kom då ihåg att jag någon gång tillåter mig att vara sjukt narcissistisk, förbise det jag ogillar hos mig själv och lyssna på "Dumma flickor" med Magnus Uggla. En låt med textrader som "Ja, då är det nog så att en kille kan va, alldeles åt skogen för bra.", "Ett liv som äkta man och pappa, det klarar han med glans, aldrig att han skulle shappa, om han fick en chans." och "Han är just, han ställer upp, han passar tider, kräver aldrig nåt tillbaks. Han är nog den perfekta drömmen, en fru kan önska sej". Och visst är jag väl inte fullt så naiv så att jag verkligen höjer mig själv till den perfekthet som beskrivs alls överhuvudtaget och visst låter detta mer hemskt ryckt ur sitt sammanhang, visst är låten mest en klagolåt över att badboys faktiskt får en massa tjejer, iofs benämns dessa också som dumma så den typen av tjej som dras till svin är väl inte heller något man vill "ha" (inget man kan eller borde vilja äga alls, språket saknar bara ett tillfredsställande alternativ i min åsikt). Visst sätter jag kanske inte ens in mig själv i rollen som den där bra killen i sången, ingen roll i sången faktiskt. Så visst relaterar det kanske inte riktigt till mig men det blotta faktum att jag ens lyssnar på den sången ibland och håller med delvis, det borde nästan vara bevis för att... nah, egentligen inte bevis för någonting. Vilken otur : ). Slut.

Ibland...

Ibland får man fantisera sig fram till de leende ansiktena och kramarna och bli varm av det istället för av verkligheten. Men bara ibland som tur är.

Kort tanke nummer sex, sju och åtta

Tanken "Kanske har vi förlorat oss i alla viktiga diskussioner och akuta problem, kanske är det absolut nödvändigt att kritisera de sjuka ideal vi nu ser och hatet och oförståelsen för andra i samhället, kanske bidrar dock även detta till havet, havet av distrahering från vad som egentligen betyder. Betyder alls."

Tanken "Jag skulle skriva i min blogg oftare om jag oftare tänkte på andra ämnen/saker/personer än dé som snurrar på repeat och som har snurrat på repeat väldigt länge nu"

Tanken "Natten är inte till för detta, inte till för att sitta uppe utan något egentligt att göra, jag går och lägger mig"

kort tanke nummer fem

Tanken "Vad var det? Kunde jag verkligen höra ljudet av ett skört hjärta som försökte sova?
AJ..
Aj..
aj..
aj..
aj..
aj..
aj..
aj.."

Kort tanke nummer fyra

Tanken "Lustigt; Sverige förlorade det demokratiska valet i Sverige i och med att en tredje part, nämligen Sverigedemokraterna, ryckte åt sig mandat som behövdes för att skapa någon sidas majoritet i realiteten"

Kort tanke nummer tre

Tanken "Vadå 'Alliansen vinner!!' eller 'De rödgröna vann debatten ikväll' ? Det är aldrig någon som vinner, bara Sverige som förlorar på anklagelser, oenighet och att inte alla får som de vill, har man några hundra tusen färre som tycker samma lyckas man inte få storebror att lyssna."

Om ensam ensamhet

Den ensamma människans ensamhet har än en gång så stillsamt bekräftats. Att även vänskapen, samtalet och tillförliten verkar ensam, ensidig och ensam har än en gång så stillsamt bekräftats. Den ensamma människan sitter ensam i sin ensamhet och ska ensam handskas med denna ensamma ensamhet.

Kort tanke nummer två

Tanken "11:11 11:e September 2010 och jag tänker på kärlek... och jag tänker på flykten, på klumpen i magen och på fotbojan för mitt sinne"

Inlägget om "valet"

Du vet den där känslan då allt politiskt dravel och all ignorans får dig att undra om något betyder något, och jag tänker, undrar om livet och världen blir så mycket annorlunda. Att man kanske för att verkligen försöka förändra något borde övertala alla andra att rösta på så sätt att vi får in ett parti i mitten, som inget av de andra partierna vill sammarbeta med så att de hellre tvingas att sammarbeta med varandra, låta törnrosdalens och körsbärsdalens ledare skipa fred för att hålla Katla i schack. Nya idéer genom föreningen av gamla, inskränkta idéer. För man behöver två helt olika, avskilda platser för att ha en anledning att bygga en bro därimellan, därmed kunde vi å skapa ett brobyggarnas och varma händernas land. Men sen tänker man att allt ändå hellre blir så grått i framtiden som det alltid varit, så grått, så grått, trots att vi gärna vill tro att det ska bli så rött eller så blått att det färgar hela vår vardag när vi väl lägger den där lilla, lilla rösten i den där stora grytan av små små röster, små röster som skriker efter en gigantisk förändring, en chock som ska förändra deras värld och ta bort alla deras problem. Men problemen försvinner inte, den gråa vardagen har varit lika grå såväl under den blåa som den röda regeringen. Hur mycket de än vill få oss att tro på annat sätt. Och samma saker kanske ändå händer om jag nu skulle rösta grönt eller lila.. eller om någon annan skulle rösta rosa eller svart eller vad det nu är för färger.. men politiken är väl allt för konservativ för att acceptera andra färger än de två grundläggande färgerna, åtminstone officiellt, redan där är väl världen så konservativt blått vriden att det inte finns något val, att det inte finns någon skillnad på regeringar vars enda skillnad skulle vara att de säger olika saker för samma sak. Men nu lever vi väl inte för landet heller längre, om vi någonsin gjort det. Och om vi någonsin levt för något. Världen har fått en att tänka att drömmar och förändringar bara kan bestå i omöjliga saker som att alla blir soffliggare i hela sverige eller att ett parti får alla röster och att alla glädjs åt livet och enigheten hos oss. Men då blir vi väl myror. Men då är vi väl myror för att vi tänkt sådana myrtankar. Så låtom oss göra som vi alltid har gjort, kära fellow myror och rösta med hjärtat och sluta göra röst för våra olikheter, låt oss glädjas för våra olikheter och krama våra fiender. Låt oss skita i allt och bry oss om altet. Den känslan av politisk konfusion känner du väl igen?

Om oviss ovisshet

Den ovisse i ett spörsmål har nu på grund av sin tveksamma ovisshet hamnat i ett hav, en värld, fylld av ovissheter som bara staplar sig och bygger upp mot den slutgiltiga ovissheten som torde komma.

Kort tanke nummer ett

Tanken "tänk att jag trodde att jag hade tappat förmågan att gråta, nu sitter jag här flera år senare och vet att det var sant, annars hade jag ju inte behövt känna att jag verkligen lärt mig att gråta igen".

Fysiska konsekvenser av psykiska plågor eller bara sammanträffande?

Magknip på grund av att jag gått och burit på något för länge, borde säga men jag kan inte tänka mig det scenariot, det finns liksom inte, går bara inte, samtidigt vill jag nästan att sanningen kommer fram mer än något annat. Den känslan kanske du faktiskt känner igen.

Leende guldbruna blogginlägg

Du vet den där känslan när man känner att man faktiskt mår skitbra och att man gärna delar med sig av det men när det inte är speciellt lätt att beskriva, man får inte ur sig speciellt mycket annat än att man inte vill bli sedd som någon grå depressiv liten ynkrygg så man kläcker ur sig att "allt som skrivs här på bloggen är skrivet i stundens hetta och jag står inte alltid helt för det", som om inte också det var skrivet i stundens hetta och säkert kommer avskys av morgondagens jag. Du vet när man faktiskt mår bra, men det inte går att beskriva? Den känslan känner du väl igen?

Om något viktigt?

Du vet den där känslan när man så gärna så gärna vill skriva något positivt på internet, till exempel i sin blogg, berätta att man inte bara är negativ och depressiv men när man hellre bara lever i det lyckliga snarare än att berätta om det. Samtidigt som det ligger något gråstänkt monster i form av en sanning, en hjärtats hemlighet där under ytan och pyr, så att lyckan bara blir väldigt väldigt skör och känns flyktig. Man känner att om man skulle vara helt ärlig skulle man aldrig få samma varma blickar igen, det gör ont att älska i det dolda men det skulle säkert göra ont för den andra att få veta det och sedan inte älska tillbaka. I den för en bästa av världar hade det ju inte varit så krångligt, då hade hon älskat en tillbaka men man är just nu väldigt osäker på det, speciellt med det enorma självkritiska spöke som man går och bär på. Och hur förklarar man att det inte skulle göra någonting om hon inte känner samma sak, bara man fick ett svar så att man kunde släppa det eller gå vidare mot ofattbart lyckliga höjder, att man inte vill låta sina ynkliga känslor komma ivägen för det som man faktiskt redan har? Du vet när man går och hoppas på att döden hälsar på bara för att man ska kunna sluta på topp och kunna dö i en värld av underbara visioner och illusioner. Men man vill inte dö heller, absolut inte, det har man aldrig velat, tanken är bara rolig att leka med, man vill ändå veta hur sagan eller skräckhistorien slutar, man vill fortfölja det som man är så glad över, även om det säkerligen aldrig kan bli såhär bra igen. Ändå hoppas man på att man ska nå den där nivån som faktiskt skulle vara ännu mycket bättre än "såhär bra", sådär ofattbart lycklig som man hitills bara har föreställt sig att man kan vara. Den känslan känner du väl igen?

(En liten sidnot eller något; jag svarar på kommentarer med egna kommentarer på samma inlägg, jag vill tacka så jättemycket för att jag faktiskt fått kommentarer på tidigare inlägg, det får mig att veta att någon har varit där och läst överhuvudtaget, återigen, självkritikern i mig förväntar sig inte att någon ska orka se mig alls)

Känslan av ensamhet när man är ensam en del av en sommar

Du vet när man funderar över det där som en lärare sa, om den oändliga friheten det innebar att ta studenten och om hur man aldrig fick tillbaka den? Och man börjar se sig om i det tomma gigantiska rummet man sitter i och man börjar höra sig för med det tomma gigantiska internet där man bara är för att ingen verkar visa intresse av att spendera tid med en. Man börjar tänka efter var allt gick fel och kommer fram till att man har alla fel i världen, det är bara att välja och vraka, bland annat är man socialt inkompetent, det vill säga allt för trevlig för att någon skulle finna en intressant. Man hatar hela sig även om man inte känner att man kan vara bättre än man är. När man kommit till ro med att man är helt jävla omöjlig att gilla så vill man dessutom skylla på samhället; ska man behöva supa sig dum i huvudet (när detta i många fall inte alls behövs för de människor som faktiskt gör det, de skulle behöva växa till sig några hjärnceller eller två, å andra sidan är det kanske därför de är lyckliga och inte man själv) eller ens umgås med sådana människor för att få vänner, kunna umgås och slippa vara ensam? Man börjar tänka på citatet från Fucking Åmål, det där när pappan påstår att de opopulära blir vinnarna 25 år senare och (även om det inte hade varit en stor fet jävla lögn) man håller med dottern om att man hellre är glad nu än om 25 år. Man kommer slutligen fram till att om det är såhär oändlig frihet känns stödjer man hellre vilken rutten jävla diktator som helst. Den känslan känner du väl igen?

Fredagsensamhet

Du vet när man vaknar upp klockan halv två på dagen av ett sms som ifrågasätter om en vän har börjat skita i det lilla gäng man haft på gymnasiet? Och när man sedan får reda på av samma människor att resten ska iväg och göra någonting i helgen utan dig, du som inte har någonting att göra på hela helgen och så börjar man fundera på om man någonsin har någonting att göra, någon helg. Så börjar man tänka över hur oförmögen att få göra saker med vänner man är och funderar hur långt tillbaka denna ständiga uppgång i ensamhet sträcker sig. När man sedan bryter ihop och endast är glad för att man faktiskt kan gråta igen och när man sedan tänker "ja, jag är ju vanligtvis inte den som klagar så ofta men någon gång måste man ju få ha lite självömkan". Så lyssnar man på Broder Daniels låt "No Time For Us" på repeat även fast man aldrig annars lyssnar på dem, men det är ju den akustiska versionen så klart, för den är ju så mycket mer själfull, det vet man tydligen ändå, trots att man aldrig lyssnar på Broder Daniel. Och sen får man en kram över msn men det hjälper inte så mycket så man skriver ett blogginlägg för att ändå ventilera lite. Den känslan känner du väl igen?