Deflekterad positiv kritik

Varför är jag så dum? Jag kan inte ta till mig speciellt mycket positivt har jag märkt.

Om/När du läser det som står nedan... ha i åtanke att det visst är väldigt seriöst men att även jag inser hur överdrivet en del av det låter och faktiskt är. Mycket av det här är bara såna tankar som kommer till mig när jag inte har något att göra, har för mycket tid till att reflektera och är helt ensam med mina tankar. Och det är väl kanske illa nog i och för sig, att mina tankar ens närmar sig det här, poängen med det här inlägget är mest den första delen, att jag inte riktigt kan ta på det positiva som folk säger till mig om mig, funderingarna och svaren här nedan är ibland inte riktigt så långt som jag själv går i tanken, de visar mest den typen av tankar som kommer upp och som liksom reflekterar bort positiviteten. Vissa av dem är dock helt hur jag tänker tyvärr. (Alla citaten har faktiskt sagts av personer och jag har faktiskt varit jätteglad över de fina orden.. så tack mina vänner ♥)

Är jag en "ovärdelig glädjekälla"? Nja.. jag.. jag, jag är väl mest awkward och jobbig?

Har jag på min blogg ett "fint språk" och behandlar ämnen som får en att "tänka till lite ibland"? Eh.. lite och ibland är nog där betoningen ska ligga och visst kan jag väl skriva hyfsat men.. eh njae... det är så miljontals många som är bättre.

Är jag "godhjärtad", "ärlig" och "snäll"? Ja, ärlig måste jag väl säga att jag strävar efter att alltid vara.. men snäll och godhjärtad? Riktig godhet finns väl inte... och snäll... ja, jag försöker ju. Men det blir ofta så fel, jag kan vara en besserwisser, påpeka fel när det inte behövs och ibland tänker jag inte när jag talar och råkar kanske skada någon på grund av det..

Är jag "vänlig, känslig, förstående"? Känslig kanske jag är, det beror på hur man menar. Vänlig är väl samma som tankarna om att jag är snäll.. Och jag har hoppats att jag är förstående och lyssnar ett långt tag.. och jag försöker också alltid förstå... ibland undrar jag dock om jag blir allt för självisk när jag pratar med människor ibland, att jag bara tar plats av någon konstig anledning när de faktiskt försökt säga något.

Du är "som mig fast smartare" skrev en vän en gång... och det är jag väl inte? Varför ser du ner på din egen tankeförmåga och kunskap och upp på min? Jag har lite kunskap i vissa ämnen, jag klarar mig i skolan. Men smart... hur mäter man det? Hur mycket livserfarenhet har jag lyckats skaffa mig? Vad vet jag egentligen? Och jag som är så smart.. när visar jag det? När tar jag tag i saker och engagerar mig på riktigt för att förbättra något, jag som är så smart? Och vips så har jag tryck ner min egen tankeförmåga, min egen kunskap.

"Öppen för nya idéer och tankar".. Jo, det må hända. Men vad har jag för det. Och borde inte alla vara det? Och omedvetet är man nog alltid lite trångsynt, är man inte det? Jag hoppas att jag är öppen, jag försöker.. men jag vet inte om jag verkligen är det eller bara hoppar på en massa motrörelser om de låter bra.

"Poetisk"... Jaha? Jag som knappt kan trycka fram ett bra nödrim, som sällan gör klart ens korta texter.. vars ordförråd är hyfsat men inte mer. Poetisk.. vad är det ens?

"Kreativ", "flummig" och "originell". Originell känner jag mig inte, vad gör jag som är originellt? Visst har jag en del kreativitet som kan bubbla upp ibland.. men jag gör inget med det, tecknar ner det och så ligger det där... flummig har jag kunnat vara ganska mycket, det är sant och det ska jag kanske inte förneka heller... men hur rolig blir jag egentligen? Till vilken nytta är jag flummig?

"Bra på att uttrycka dig".. ja? Nej? I skrift tror jag att det kan stämma. När jag möter människor vill min tunga sällan lyda mig. "Mycket bra vän" är självklart något jag önskar att vara men sällan känner mig som.. Jag kan inte sluta känna att det är jag som är den otroligt lyckligt lottade i förhållande till mina vänner och jag förstår inte riktigt vad jag tillför, jag känner mig mest jobbig och i vägen, som att jag bara slösar bort mina vänners tid, att de träffar mig utav något twisted medlidande.

Slutligen har jag blivit kallad "modig" av många personer. Och i tanken har jag vridit det till "självisk", att jag bara gjort saker för att jag tjänat på det... men inte ens jag kan helt köpa det, det finns inget som jag riktigt vet att jag inte vågar, det jag förut inte vågade vågade jag faktiskt tillslut.

Någonting är skevt i min bild av mig själv... något är skevt i hur jag reagerar på att folk visar uppskattning för vissa av mina sidor och jag har ännu inte lyckats rätta till det. Jag förolämpade till och med mig själv redan i första meningen i det här inlägget...