'Ändå en löjlig liknelse' sa hjärnkapten och hjärtstyrman höll med

Hur löjligt är det inte att bestämt peka ut en kurs mot det tomma på förvirringens hav bara för att undvika att stiga i land på fel ställe?

Dikt igen; Meningslösaktighet

Dina ord sliter mitt hjärta itu.
Din bitterhet liksom rinner ner, från huvudet och vidare.
Den täpper över läpparna och ögonen, hörseln och lukten försvinner och snart är även känseln blind av förtvivlan och en frånsprungen ork.
Plötsligt tror jag inte på samma framtid längre.
Plötsligt har även de hårdast frampressade tårarna sinat.
Varför lät världen känslan bara sjunka bort?
-Kan jag frånta mig själv skulden när andra inte erbjuder något annat alternativ?

Fast nu

känns det lite bättre ändå.

Idag

vill jag inte leva.

Lilla lilla läpp-hängar-monster

Skrev den på typ.. någon minut, inte genomarbetad, vill inte genomarbeta den, uttrycker bara detta tillfälle:
Det lilla lilla monstret med läpp-hängar-dagen
Varför, när allt är bra, känner den sig slagen?
Det lilla lilla monstret som hade läpp-hängar-dag,
Ser så otacksamt ur spegeln tillbaka på det lilla lilla monstret jag.

Lite Litteraturvetenskapsläsar-liv

Litteraturvetenskap...  varför har andras ord börjat smaka halvdant? Stora författares ord alltså. Jag hungrar efter att få läsa något annat. Och vad för slags promenad är mina egna ord ute på? Har de rymt hemifrån för all överskådlig fortsatt existens? Eller är de tillbaka vid middagstid?