Ugh.. jag vill inte. Vill inte vara så.
Varför är jag så jävla sjuk rakt in i det ruttna i mig?
Svartsjuk, det är nog värre om jag inte erkänner att jag är det ibland.
På vänner. Varför skulle jag vara det när jag å andra sidan litar på dem mer än någon?
Jag får inte ihop bilden av mig själv.
Kanske är det för jag känt mig sviken förut, sällan finns det någon allt för bindande vänskapsed.
För jag tror inte det hade varit samma sak alls om jag någon gång var i ett förhållande, faktiskt inte.
Vänskap, även om jag ser det som det starkaste... så verkar den ganska mycket lättare för många andra.
Kanske för jag känt mig utesluten förut. Kanske för att det förut känts som att vänner som stod mig närmast ställde sig närmare varandra och uteslöt mig. Det kanske inte ens riktigt var så. Men det har känts så en gång i tiden.
Bra att jag inte låter mitt sårade jag bli varaktigt i alla fall. Och att jag aldrig låter det förvandlas till illvilja eller handlingar.
Jag vill bli bättre ändå. För det är sjukt att känna så för något som inte är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar