Ett halvbrutet inlägg.

Så var jag på väg att skriva ett emo-aktigt (det fina skällsordet som kan användas för alla som uttrycker sina negativa känslor, oavsett om de är rättfärdigade eller inte (har svårt att se hur de skulle kunna vara helt orättfärdigade dock, känslor är känslor)) inlägg igen. Om att inget är fel men inget heller känns rätt. Men så stoppade jag mig själv. Vet inte varför, för att jag vet att ingen vill höra det troligtvis. Jag vet att jag kan säga vad som helst till mina vänner. Men jag ska ändå helst inte berätta om något problem som jag inte vill ha konkreta lösningar på. Jag blir hopplös att ha att göra med om det inte bara går att fixa antar jag. När hjälpen jag faktiskt vill ha bara är att få prata med dem som får mig att må bättre igen, att på ett eller annat sätt bara få lite tröst, i form av umgänge, i form av prat eller bara några ord. Äh, jag vet inte.