Andrum på gott och ont

Redan nu är jag rädd för tomheten jag ser komma.
Inser att jag kanske ändå inte vet tyngden för mig av sånt som har hänt.
Och när jag inte konstant har något annat som uppehåller mig.
Är jag fri att utforska det i all oändlighet.
På gott och ont.

Välkommen hem då.

- Så du är hemma.
- Va?
- Så du är hemma.
- Ja.
- Så roligt.
- Mm...
- Du låter deprimerad.
- Näej.

[tystnad]

- Välkommen hem då.
- Tack. (förlåt min negativitet)

Det är ju sjukt

Ugh.. jag vill inte. Vill inte vara så.
Varför är jag så jävla sjuk rakt in i det ruttna i mig?
Svartsjuk, det är nog värre om jag inte erkänner att jag är det ibland.
På vänner. Varför skulle jag vara det när jag å andra sidan litar på dem mer än någon?
Jag får inte ihop bilden av mig själv.
Kanske är det för jag känt mig sviken förut, sällan finns det någon allt för bindande vänskapsed.
För jag tror inte det hade varit samma sak alls om jag någon gång var i ett förhållande, faktiskt inte.
Vänskap, även om jag ser det som det starkaste... så verkar den ganska mycket lättare för många andra.
Kanske för jag känt mig utesluten förut. Kanske för att det förut känts som att vänner som stod mig närmast ställde sig närmare varandra och uteslöt mig. Det kanske inte ens riktigt var så. Men det har känts så en gång i tiden.
Bra att jag inte låter mitt sårade jag bli varaktigt i alla fall. Och att jag aldrig låter det förvandlas till illvilja eller handlingar.
Jag vill bli bättre ändå. För det är sjukt att känna så för något som inte är.

Kraft-rån

Folk slänger ut de personer som stjäl energi och tynger ner.
Men jag kan väl inte slänga ut min energitjuv?
Kan jag slänga ut mig ur mitt liv?

Ett halvbrutet inlägg.

Så var jag på väg att skriva ett emo-aktigt (det fina skällsordet som kan användas för alla som uttrycker sina negativa känslor, oavsett om de är rättfärdigade eller inte (har svårt att se hur de skulle kunna vara helt orättfärdigade dock, känslor är känslor)) inlägg igen. Om att inget är fel men inget heller känns rätt. Men så stoppade jag mig själv. Vet inte varför, för att jag vet att ingen vill höra det troligtvis. Jag vet att jag kan säga vad som helst till mina vänner. Men jag ska ändå helst inte berätta om något problem som jag inte vill ha konkreta lösningar på. Jag blir hopplös att ha att göra med om det inte bara går att fixa antar jag. När hjälpen jag faktiskt vill ha bara är att få prata med dem som får mig att må bättre igen, att på ett eller annat sätt bara få lite tröst, i form av umgänge, i form av prat eller bara några ord. Äh, jag vet inte.

'Ändå en löjlig liknelse' sa hjärnkapten och hjärtstyrman höll med

Hur löjligt är det inte att bestämt peka ut en kurs mot det tomma på förvirringens hav bara för att undvika att stiga i land på fel ställe?

Dikt igen; Meningslösaktighet

Dina ord sliter mitt hjärta itu.
Din bitterhet liksom rinner ner, från huvudet och vidare.
Den täpper över läpparna och ögonen, hörseln och lukten försvinner och snart är även känseln blind av förtvivlan och en frånsprungen ork.
Plötsligt tror jag inte på samma framtid längre.
Plötsligt har även de hårdast frampressade tårarna sinat.
Varför lät världen känslan bara sjunka bort?
-Kan jag frånta mig själv skulden när andra inte erbjuder något annat alternativ?