Sammanfattning v.Nu

Hur sammanfattar man en sådan vecka?
Inte händelserik, det är för lite.
En vecka som inbegripit stressiga lektioner & lugna promenader.
Och mitt i allt hade man tid att hemsökas av sina känslor.

Hur sammanfattar man en sådan vecka?
Inte berikande, det räcker inte.
En vecka där man uppnått en ny nivå av fandom & sett de mest underbara syner.
Och mitt i allt hade man tid att bryta ihop.

Hur sammanfattar man en sådan vecka?
Inte omtumlande, det är en underdrift.
En vecka som innehöll allt från plötslig död till sprudlande vänskap.
Och mitt i allt hade man tid med att ha tråkigt.

Rädsla

Jag är nog rädd för mina känslor.
Hur de kan riva. Hur de kan riva.
Rädd för att de ska sippra ut.
Hur de kan riva. Hur de kan riva.
Rädd för att det ska koka över.
Hur de kan riva. Hur de kan riva.
Rädd för vad som händer om de är besvarade.
Hur de kan riva. Hur de kan riva.
Än mer rädd för vad som händer om de inte är det.
Hur de kan riva. Hur de kan riva.
Men mest rädd för vad som händer om jag håller dem inlåsta mer.
Hur de kan riva. Hur de kan riva.

Tumbling

Vi rullar fram, ner genom livet. Ibland i famnen på varandra, ibland i stora grupper, ibland helt själva. Vi rullar ner och vi studsar, stöter ihop och sårar varandra. Och vi försöker vi skydda någon så betyder det att vi än mindre kan hjälpa andra som också virvlar förbi på färden. För ingen kan göra allt rätt mot alla, skicklig är den som ens kan göra rätt mot en enda person hela tiden.

En jämförelse

Livet är som en tårta som du ska dela med 100 personer.

(Chansen är väldigt liten att det är just du som får mashipanrosen)
(Om du får ta ganska tidigt så har du möjligheten att ta en stor bit
men då får du troligtvis ont i magen och oväna blickar från de andra)
(Du kan glädjas åt att alla får dela eller önska att ni var färre så
att du fick mer)
(Alla andras bitar ser väldigt mycket bättre ut än din, speciellt
när du glufsat i dig stora delar av din)
(Du har möjligheten att njuta mycket av den lilla bit du
har fått, om du kan nöja dig med den)

Väx upp!?

Alla verkar tro att de har växt upp.
Det verkar bara vara jag som VET
att jag inte har det. Inte det minsta.

Fast...

...det kanske bara är en flergångsföreteelse?

Men och?

Och Systembolaget har ersatt gamla folkets hus.
Och det var skymning från morgon till kväll.
Och dragspelaren är tillbaka lagom till att kylan på stationen tar kål på honom.
Och de övningskörde en ersättningsbuss.
Och fripassageraren hade platsbiljett så jag fick maka på mig.

Sagostund #1: Pojken och sur-trollet

Det var en gång en ung pojke som en dag lekte i skogen. Leken förargade sur-trollet, de glada skratten, den uppsluppna stämningen och det stimmiga tempot gjorde honom avundsjuk. Sur-trollet nös pojken rakt i ansiktet och nästa dag när pojken vaknade upp hade en böld stor som en tennisboll växt ut från ena sidan av hans huvud.

Pojken blev förtvivlad och gav sig ut för att söka ett botemedel. Pojken vandrade och vandrade och för varje dag blev bölden större och större. En dag stötte pojken på en hund med åtta ben. Pojken frågade hunden om råd. Hunden ställde sig upp på sina fyra bakben och gläfste "ligg, rulla runt och vifta tungan fram och tillbaka". Pojken tackade för rådet och vandrade vidare tills det blev mörkt. När pojken hade gjort upp en lägereld för natten testade han att göra som hunden hade anvisat. Han lade sig ner på backen men inget hände förutom att han blev smutsig, han testade att rulla runt men han fick bara skrapsår av det, ivrig att få bort bölden svingade pojken ut sin tunga och viftade med den allt vad han kunde men inget hände. Pojken ville inte ge upp lösningen han hade fått av hunden så han rullade allt fortare och vildare fram och tillbaka och hit och dit. Tillslut rullade han in i lägerelden och hans haka fattade eld. Han skyndade att stoppa ner ansiktet i hinken med vatten som han hade med sig. Men när han tittade i sin spegel fick han se att underdelen av hans ansikte nu hade blivit helt vanskapt. Trött, matt och olycklig somnade han ändå brevid sin brasa.

Nästa dag vaknade han av att en stor, stor häst stod och stirrade ner på honom. Hästen var tre gånger så stor som en vanlig häst. Innan pojken ens hade hunnit vakna till helt gnäggade hästen "Vill du bli kvitt alla märken så spring till skogens ände med en påse med sten på ryggen!". Pojken kände sig lite rädd för denna gigantiska häst och tyckte inte han hade något att förlora så han tog påsen med sten som hästen hade på ryggen och började springa. Pojken kunde inte ta med sig både sin packning och påsen med sten så han lämnade all mat och resten av sin utrustning kvar hos hästen och den slocknade lägerelden. Pojken sprang och sprang hela dagen, när kvällen började komma och skogens ände inte var inom synhåll ökade han farten. Han visste att han inte kunde övernatta i skogen som var fylld av hungriga människoätande rävar utan någon eld att skrämma dem med. Fram mot morgonen började pojken allt mer känna av hungern och han hade stora svarta påsar under ögonen av trötthet. Tillslut såg han slutet av skogen. Även om ryggen värkte av att bära den tunga bördan kämpade han sig fram till ängen som började där skogen slutade. Men när han kände på sitt ansikte var bölden och brännmärket fortfarande kvar, faktum var att bölden var ännu större och det var flera små bölder runt den första stora. Arg över att hästen hade lurat honom slängde pojken iväg en sten så hårt han kunde upp i luften. Men stenen kom ner mot marken igen i en rasande fart och träffade pojken i huvudet så hårt att han svimmade av.

När pojken vaknade igen låg han i en stuga. På andra sidan rummet stod en liten gumma. Gumman märkte snart att pojken hade vaknat och presenterade sig som häxan Mojmoj. Pojken förklarade för häxan att han inget hellre ville än att bli av med alla märken han hade fått de senaste dagarna. Häxan skrattade och skrek i en gäll ton att "det var enkelt fixat!" Pojken skulle bara gå hem samma väg han kom och så skulle allt vara borta när han vaknade nästa morgon. Pojken lyssnade till häxan Mojmojs råd och gick hem samma väg som han kom.

När pojken vaknade nästa morgon tittade han på sin spegelbild och visst var där ingen böld, han var inte längre smutsig eller bränd, påsarna under ögonen var försvunna och han hade inga som helst blåmärken från stenarna. Men pojken var inte lycklig. För i spegeln stirrade inte hans gamla pojkansikte tillbaka på honom, hans tidigare så unga ansikte hade nu blivit större, bredare och mer grovt. Pojken hade blivit äldre på sitt färd och det pojkansikte han så desperat hade velat ha tillbaka hade hunnit bli ett mansansikte. Han var inte längre en ung pojke utan ett fullvuxet sur-troll.

Hej och hå, så slutar sagan så.

Vad de sa om kärlek och vad jag svarar

Och kärleken skulle vara det bästa sa dem,
den skulle vara så enkel och lätt.
Om det var sant, varför sitter jag här,
utan att göra något, utan att kunna göra rätt.
Nej kärleken smärtar och kärleken river,
min värld i bitar, i ruiner...
Men det krossade glaset skiner och
tegelstenarna är fyllda av små små rubiner...

Man är väl smart?

Ok, så man kanske är smart då.
Men man kan tyvärr inte se det själv.
Hur kan man vara smart när man inte har alla svaren?
Hur kan man vara smart när man haft ett "problem" i tankarna i mer än ett år vid det här laget?
Ett "problem" som man inte har hittat lösningen på trots att man ägnat det sin fulla koncentration och tankeförmåga.
Nej, hur kan man vara smart då?

Efterklokhet

Det är inte lätt att vara efterklok.
Speciellt inte i denna värld
Där alla misstag görs i stunden
Eller i planeringen inför den.
Inte i efterhand.

Kort tanke nummer tio och elva

Tanken "Mina vänner, min värld!"

och

tanken "En rammakare är icke att förakta"

En vis man sa...

En vis man sa en gång just ingenting.

Och det gjorde all skillnad i världen.

Tvåtusenelva/tjugohundraelva

Och man hälsar bäst det nya året så som man hälsar varje ny månad, varje ny dag och varje ny minut: med att försöka göra det bästa av det!