Hörrödu jaget! Lyssna när jag talar till mig!

Så blev det sådär som ibland igen.

Får tilltala mig själv med förnamn och fortsätta med ett ifrågasättande:

"varför har du så lätt att säga såna saker om dig själv?"

Sådär och hjälp

Tystnad... tvekan... en sekund... sen har min pappa bestämt sig, han kommer upp för trappan, sticker in huvudet och frågar "är du deppig?"... jag svarar avvaktande att det är jag nog, lite... han frågar om det är något speciellt... och jag förklarar helt uppriktigt att det vet jag inte riktigt själv, jag vet inte riktigt vad det är själv, jag bara mår 'sådär' och det är det enda jag vet. Han säger att det hördes på rösten, sedan pratar vi en stund om annat och så önskar han att jag ska krya på mig, vad det än är. Sedan går han.

Och jag bryter ihop lite, bara lite.
Över hur vänlig min far är och att han fortfarande märker om det är något.

över att jag trots det fortfarande inte har berättat när det faktiskt hände något,

över att han är den enda som inte har fått veta det.
Över det
överjävliga i att jag efter bara ett dygn av att ingenting händer börjar må dåligt, som att mitt andrum släpper tankarna löst,
över att de tankarna då måste vara dåliga? Vara sådana som förstör? Eftersom jag mår som jag gör?
Över att jag skickat sms till 5 vänner jag känner är nära och lätta att prata med.. över att 1½ av dem svarade både relativt snabbt och utförligt.
Över att jag egentligen kanske borde prata med någon av de där 3... eller alla 3 för den delen... de som står mig överlägset närmast just nu... 

Över att jag inte vill... för att en av dem inte verkar bry sig och hellre vill blunda och täcka för öronen, det blir för svårt när mina problem inte är gigantiska internetdramer med döden med i bilden, det blir för svårt när det inte finns någon enkel hjälp annat än att bara lyssna och resonera om det... så en av dem verkar på sistone bara ha stängt ute det och därför är jag inte heller beredd att gå tillbaka och dela med mig, om en av dem inte vill höra.

Över att de andra två är så inneslutna att det skulle kräva enormt mycket energi att bara komma nära,

över att det därför inte känns som att jag borde prata om något inom mig heller,

över att jag värdesätter deras vänskap så högt att jag nästan blir rädd, rädd att göra fel eller att ens oavsiktligt såra.
över att hela det att jag ens befinner mig i detta tillstånd gör mig förhatlig, för nere för att orka bry mig om att vara arg (något jag aldrig är ändå, jag blir istället ledsen) på all skit som händer i världen. Så jävla själviskt av mig.

Labyrintråtta

Jag inser att mitt hjärta under ett långt tag var som en råtta i en labyrint, vägen den hade följt så länge visade sig vara en återvändsgränd, osten var inte där. I panik började råttan kika in på de förgrenade gångarna och gång på gång satte något element utifrån -min hjärna- upp en ny vägg, en ny återvändsgränd för att rädda råttan från den råttfälla som väntade i slutet på alla de nya gångarna. Jag kan nog skriva om det här nu efteråt, när jag tror att jag lyckats få min råtta att springa runt i en egen liten cirkel, det är inte det bästa alternativet men jag har kontroll nog att inte slänga mig in i första bästa råttfälla, för tillfället är det något bra.