Dina ord sliter mitt hjärta itu.
Din bitterhet liksom rinner ner, från huvudet och vidare.
Den täpper över läpparna och ögonen, hörseln och lukten försvinner och snart är även känseln blind av förtvivlan och en frånsprungen ork.
Plötsligt tror jag inte på samma framtid längre.
Plötsligt har även de hårdast frampressade tårarna sinat.
Varför lät världen känslan bara sjunka bort?
-Kan jag frånta mig själv skulden när andra inte erbjuder något annat alternativ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar