Lite Litteraturvetenskapsläsar-liv

Litteraturvetenskap...  varför har andras ord börjat smaka halvdant? Stora författares ord alltså. Jag hungrar efter att få läsa något annat. Och vad för slags promenad är mina egna ord ute på? Har de rymt hemifrån för all överskådlig fortsatt existens? Eller är de tillbaka vid middagstid?

Klump i halsen av framtidsoro

En lyssnade. En lyssnade när jag försökte vända mig till någon idag. Min far... och jag kände att en hyllning som jag redan tidigare lagt upp på bloggen nästan var på plats... och så... några timmar senare säger han precis samma sak som jag begrät att jag fått höra allt för många gånger allaredan. JA MEN LITTERATUR KOMMER MAN JU INGENVART PÅ, VADFAN, VAD ÄR DET FÖR VÄRT MED BÖCKER? DET BLIR DET INGET JOBB PÅ.

Jag som förklarat tidigare idag att jag har varit ganska stark och övertygad om att läsa det jag känner för att läsa... för att börja i den änden känns som det enda rätta när det gäller min framtid. Men att jag bara kan höra ett visst antal gånger att det jag gör är helt meningslöst av ALLA människor i mitt liv och även dem i utkanten... även om jag brukar medge det själv så tog det tillslut så hårt att få höra människor med en sån övertygelse sänka det jag håller på med med nästan en passion i rösten.

Jaha... det är meningslöst... vad gör jag av min framtid då då? Ska jag vända om på slutsträckan? Eller ska jag ändra riktning i sista sekund? Ska jag välja en C-uppsats i retorik och slänga bort litteraturvetenskapen...?... för att "man måste ju ha jobb också"? Jag känner mig faktiskt helt vilse och än så länge har jag inte riktigt hittat någon att hjälpa mig ur den vilsenheten...

Ett grönt blogginlägg om blogginlägg

Jag blir ledsen när jag hör åsikter som tycks uttrycka att allt negativt som kan sägas på nätet är gnäll och borde inte få finnas. Specifikt när det inte är hat mot andra utan en beskrivning av ett eget emotionellt tillstånd. (Hat är aldrig ok och självklart är det tragiskt vad anonymitet har visat sig kunna skapa.) För jag tycker min blogg kanske visst kan kallas gnäll, jag inser det, jag inser att det kanske bara är jag som försöker försvara eller istället försöker förklara mitt eget beteende nu. Men det är ledsamt... när människors illamående ses som något som sticker i ögat, jag tycker det vore illa om vi försökte producera en bild av vår omvärld och de människor omkring oss som såg bättre ut än vad det var. Det finns ofta en anledning. Även om det är människor som inte kan uttrycka sig så bra, och kanske är lite för outvecklade för att veta vad som är värt att klaga över (dit räknar jag mig gärna, oavsett om jag passar in i den gruppen eller inte [vet faktiskt inte själv]). Istället för att bli hatisk över ledsenhet så finns den där, så att den som orkar (man måste alltså inte heller) och vill kan bemöta den... tror jag?

Men ändå. Jag har inte någonsin haft någon avsikt att göra den här bloggen till ett bål av tårar för folk att dricka ur. Snarare motsatsen - intimitet och varierade uttryck av mig har alltid varit mitt mål. Men jag inser att trots det så blir majoriteten av mina inlägg ändå någon form av ventil för när jag inte mår bra. Jag har väl lättare att skriva när jag inte mår bra och därför inte får något annat gjort antar jag. Men det fyller en funktion för mig! Det gör det verkligen. Och som med det mesta gnäll tycker jag att det går att sortera ur sitt liv utan att hata på det. Jag tänker inte tvinga någon att läsa min blogg, det vill jag absolut inte. För mig går det bra om så INGEN skulle läsa. Jag kunde ändå somna efter det senaste inlägget jag gjorde (under natten till idag), det hjälpte faktiskt min sömn något enormt att få skriva av mig.

Och så... och så har jag faktiskt... så har jag faktiskt en del positiva inlägg, jag har ett halvfärdigt utkast sparat från häromveckan som tyvärr inte hann bli klart, jag skrev det på bussen och bussresan tog slut innan jag hade skrivit av mig helt. Kanske plockar upp och gör klart det i framtiden. Det handlade om hur otrevlig jag tyckte busschauffören var... och hur rätt jag ändå gjorde som ändå trodde på hans mänsklighet och log när jag klev av bussen och fick världens varmaste leende tillbaka. Det var en negativ berättelse som vändes till raka motsatsen och en upplevelse som ökade min tro på mänskligheten lite. Jag vill kunna släppa mer sånt. Men jag vill kunna bli förstådd -eller rationellt motsagd om jag har fel- även i de mer negativa aspekternas rike.

Ihopbrytarnatt

Ord före orden: det här är lösryckta ord i ett av mina sämre tillstånd, jag är fullt medveten om det och vet redan i skrivande stund... att det här bara är en sida, den oroliga och rädda, som kommer fram. Men jag ville kunna få ut även såna ord, så läs (känns lite konstigt med såna här instruktioner när jag inte längre ens vet om någon läser eller kommer läsa. det kanske också är lite därför som jag känner att jag kan skriva exakt hur mycket galla jag vill) dem som de är, ett uttryck för någon slags ögonblicksligt lång kris.. om inte annat kanske jag kan gå tillbaks och sova efter att jag har skrivit av mig det här.

Så kom den så.

Sömnlösheten som känns på riktigt.

Sömnlöshet som annars bara drabbat mig under dagen...

Plötsligt hör jag mig själv säga "jag tycker inte livet är kul och allt är bara skit". Vet inte var det kom från... en dag som skänkt mig så mycket. Och så ligger jag otacksam som en förrädare. Och ruvar på ledsamheten.

Platslöshet. 

"Jag kan ju ingenting." 

"...Alltså kommer jag aldrig att få jobb" 

"Vad fan håller jag på med som har valt bort min egen framtid genom att läsa sånt som intresserar mig?"

... men det finns väl ingen plats för humaniora i vår värld... alla andra har fattat lite vad det här går ut på. Det här livet. Varför gör jag inte de smarta valen och blir något högavlönat as? Jag har nog förmågan egentligen. Kanske.....

Så kommer tanken tillbaka till större system. Varför ens orka kritisera några övergripande system när i princip alla är fel? Om jag nästan bara ser fel i allt. I politiken, i människors beteende mot varandra, i vad som anses som viktigt för människor och deras utveckling..... om jag bara ser felen... är det kanske inte felen som är fel utan jag. Jag kanske är fel.

Du vet throwback

Du vet den där känslan när man inte kan somna för att man inte kommer hinna inte kommer hinna kommer inte hinna! Få tag på bok och plugga till en kurs och läsa flera hundra sidor samtidigt i den andra och hinner inte kommer inte hinna. För att sedan vakna upp. Och inse. Inse att nu har ju allt skingrats, inse att jag ligger ju bättre till med tid än på väldigt länge och snart är det slut. Inse att "oj oj oj OJ oj vad härligt allt kan vara", få energi och bli glad. Den känslan känner du väl igen?

Blev så exalterad att jag bjöd på ett oldschool-oigenkänningshumor-inlägg.

En utläggning som blev som ett samtal med mig själv

Tänkte skriva om hur min stad faktiskt kan sova. 

Och hur den är som vackrast då. 

Faktum är att den oftast endast kan vara vacker i mörker. 

Visst finns undantag, 

parken har en lyster som man ensam i solskenet kan avnjuta 

eller så kan blotta närvaron av vänner pryda staden med den vackraste lyster. 

Men sen ville mitt eget mörker hellre berätta om hur underlägsen jag känner mig. Det har slagit mig att jag känner mig underlägsen. Underlägsen och efter. Jag känner mig efter alla mina vänner. När jag ser vad de är, har gjort och åstadkommer... hittar jag inte någon punkt där jag ens kan jämföra mig själv... Och jag undrar hur det kommer sig. Everybody's changing and I just feel ashamed. Jag känner mig som ett barn som inte gör några framsteg. Om det så gäller sysslor och ansvar, intellekt, brinnande engagemang för viktiga frågor, hobbys eller att vara socialt kapabel och trevlig så känner jag mig... efter. Att säga det till någon skulle antingen resultera i att de börjar inse att jag har rätt och lämnar mig (vilket jag ändå inte finner speciellt troligt med tanke på att de ändå tillbringar så mycket tid med mig, kalla den här möjligheten irrationell rädsla som jag inte ens kan tro på själv som tur är). Eller så skulle det inte uppfattas som ärligt utan... som att jag fiskar efter komplimanger för att få mig själv att må lite bättre. Men just nu, när jag skriver det här, undrar jag -inte ens med grund i någon djup hopplöshet, jag mår faktiskt ganska bra-, bara för att jag absolut inte vet; vad är jag för personer i min omgivning, är jag så efter och under alla som jag känner mig och vad kan jag någonsin tillföra?

-PAUSE-

...
-PLAY-
Efter att ha kollat igenom papper med ord från vänner om hur/vad jag är... så känns det ganska genomgående att jag var snäll för två år sedan. Och jag tror, nu när jag själv tänker på det, att det kanske är den egenskapen jag själv faktiskt kan se i mig själv också. Utifrån det inser jag också att snällhet faktiskt kan leda ganska långt när det gäller vänskap och liknande saker. Jag inser att jag hittar en enorm snällhet i de flesta personer som jag... nej, i alla personer som jag verkligen vill kalla mina vänner och att det också är en egenskap som har bidragit till att sätta mitt hjärta i gungning vid något tillfälle för länge sedan.

Med den insikten känner jag mig lite bättre till mods. Det gör jag faktiskt. Men jag vill inte bara anta att jag är världens snällaste, det får andra avgöra utifrån mina fortsatta handlingar och ambitioner att vara det. Jag kan mycket väl ha skadat någon tidigare också, i så fall är jag ledsen. Nog om det, trots att jag tror att jag kanske är snäll så undrar jag fortfarande om det är det jag är, bara en snäll biroll utan förmåga till något annat, jag är fortfarande nyfiken och jag vill ändå försöka finna svaret på mina frågor; vad är jag för personer i min omgivning, är jag så efter och under alla som jag känner mig och vad kan jag någonsin tillföra?

Bra råd är dyrast

-Tänk och känn inte dåligt!
-Nähä.. Bra då. Då ska jag väl sluta med det då.

-Bra! För om du inte mår dåligt så skulle du inte må så dåligt!

-Åh, tack.

Lite lustigt att jag hade gått och känt att "vafan har jag ett så jävla emo-aktigt inlägg som senaste inlägg på min blogg för? Jag mår ju toppen!" ända sedan förra inlägget... men när jag väl väljer att skriva igen så är det för att det plötsligt inte känns ok igen.