Känslan av ensamhet när man är ensam en del av en sommar

Du vet när man funderar över det där som en lärare sa, om den oändliga friheten det innebar att ta studenten och om hur man aldrig fick tillbaka den? Och man börjar se sig om i det tomma gigantiska rummet man sitter i och man börjar höra sig för med det tomma gigantiska internet där man bara är för att ingen verkar visa intresse av att spendera tid med en. Man börjar tänka efter var allt gick fel och kommer fram till att man har alla fel i världen, det är bara att välja och vraka, bland annat är man socialt inkompetent, det vill säga allt för trevlig för att någon skulle finna en intressant. Man hatar hela sig även om man inte känner att man kan vara bättre än man är. När man kommit till ro med att man är helt jävla omöjlig att gilla så vill man dessutom skylla på samhället; ska man behöva supa sig dum i huvudet (när detta i många fall inte alls behövs för de människor som faktiskt gör det, de skulle behöva växa till sig några hjärnceller eller två, å andra sidan är det kanske därför de är lyckliga och inte man själv) eller ens umgås med sådana människor för att få vänner, kunna umgås och slippa vara ensam? Man börjar tänka på citatet från Fucking Åmål, det där när pappan påstår att de opopulära blir vinnarna 25 år senare och (även om det inte hade varit en stor fet jävla lögn) man håller med dottern om att man hellre är glad nu än om 25 år. Man kommer slutligen fram till att om det är såhär oändlig frihet känns stödjer man hellre vilken rutten jävla diktator som helst. Den känslan känner du väl igen?