Du vet den där känslan när man så gärna så gärna vill skriva något positivt på internet, till exempel i sin blogg, berätta att man inte bara är negativ och depressiv men när man hellre bara lever i det lyckliga snarare än att berätta om det. Samtidigt som det ligger något gråstänkt monster i form av en sanning, en hjärtats hemlighet där under ytan och pyr, så att lyckan bara blir väldigt väldigt skör och känns flyktig. Man känner att om man skulle vara helt ärlig skulle man aldrig få samma varma blickar igen, det gör ont att älska i det dolda men det skulle säkert göra ont för den andra att få veta det och sedan inte älska tillbaka. I den för en bästa av världar hade det ju inte varit så krångligt, då hade hon älskat en tillbaka men man är just nu väldigt osäker på det, speciellt med det enorma självkritiska spöke som man går och bär på. Och hur förklarar man att det inte skulle göra någonting om hon inte känner samma sak, bara man fick ett svar så att man kunde släppa det eller gå vidare mot ofattbart lyckliga höjder, att man inte vill låta sina ynkliga känslor komma ivägen för det som man faktiskt redan har? Du vet när man går och hoppas på att döden hälsar på bara för att man ska kunna sluta på topp och kunna dö i en värld av underbara visioner och illusioner. Men man vill inte dö heller, absolut inte, det har man aldrig velat, tanken är bara rolig att leka med, man vill ändå veta hur sagan eller skräckhistorien slutar, man vill fortfölja det som man är så glad över, även om det säkerligen aldrig kan bli såhär bra igen. Ändå hoppas man på att man ska nå den där nivån som faktiskt skulle vara ännu mycket bättre än "såhär bra", sådär ofattbart lycklig som man hitills bara har föreställt sig att man kan vara. Den känslan känner du väl igen?
(En liten sidnot eller något; jag svarar på kommentarer med egna kommentarer på samma inlägg, jag vill tacka så jättemycket för att jag faktiskt fått kommentarer på tidigare inlägg, det får mig att veta att någon har varit där och läst överhuvudtaget, återigen, självkritikern i mig förväntar sig inte att någon ska orka se mig alls)
Vissa sammanträffanden borde inte finnas. Trots att vi inte befunnit oss på samma geografiska plats under sommaren känner jag såväl igen den tillvaro du beskriver. Tillsammans vandrar vi i ovisshetens korridorer där varje dörr kan dölja himmel eller helvete men man får aldrig veta vilket. Man är alldeles för rädd för att öppna dörren och se efter vilket gör att korridoren blir ett slags helvete i sig. Tillsammans vandrar vi i ovisshetens korridorer fast i ovissheten är man alltid ensam.
SvaraRaderaJag känner inte att jag behöver svara med annat än att till stor del citera det du just skrivit.
SvaraRaderaVissa sammanträffanden borde inte finnas och man är ofta ensam.