Fredagsensamhet

Du vet när man vaknar upp klockan halv två på dagen av ett sms som ifrågasätter om en vän har börjat skita i det lilla gäng man haft på gymnasiet? Och när man sedan får reda på av samma människor att resten ska iväg och göra någonting i helgen utan dig, du som inte har någonting att göra på hela helgen och så börjar man fundera på om man någonsin har någonting att göra, någon helg. Så börjar man tänka över hur oförmögen att få göra saker med vänner man är och funderar hur långt tillbaka denna ständiga uppgång i ensamhet sträcker sig. När man sedan bryter ihop och endast är glad för att man faktiskt kan gråta igen och när man sedan tänker "ja, jag är ju vanligtvis inte den som klagar så ofta men någon gång måste man ju få ha lite självömkan". Så lyssnar man på Broder Daniels låt "No Time For Us" på repeat även fast man aldrig annars lyssnar på dem, men det är ju den akustiska versionen så klart, för den är ju så mycket mer själfull, det vet man tydligen ändå, trots att man aldrig lyssnar på Broder Daniel. Och sen får man en kram över msn men det hjälper inte så mycket så man skriver ett blogginlägg för att ändå ventilera lite. Den känslan känner du väl igen?