Jag kom på mig själv med att inte ha några svar på världens stora problem, ställs jag inför jobbig statistik eller knepiga frågor känns det som att jag -för mycket- kanske egentligen har tomma svar, därför skrev jag lite snabbt ihop den här texten, funderar på att döpa den till Relevant Självkritik. Jag vet inte, tror inte man kan lösa alla världens problem med att bara krama alla, som jag ibland kan känna att man borde göra. Det blir för abstrakt, fjuttigt och mysigt.
Jag diskuterar minimala problem, på i-landsnivå,
varför ensamhet ibland kan få oss att känna oss så små
För jag tillhör ingen riktig politisk makt, högre kast, bestämmande överhet.
Jag vet inte hur vi löser svält eller löser upp psykosociala gruppmentaliteter, det är kasst, jag vet.
Jag känner mig helt värdelös och ovis, hur ska man ändra eller undvika katastrof?
Nä, jag känner inte att jag hjälper till, istället för volontär eller psykolog blir jag petitessfilosof
Vad gör jag för att förbättra världen? Jo, skriver en värdelös strof
om hur kasst och ohjälpligt det känns här, när man ställs inför alla världens djupa problem
och hur värdelöst ens ett försök är, det är inte en "bra början" att sätta sig å skriva poem!
Nä, jag borde ta mig i kragen,
förbättra för andra och få bort den där gnagande känslan och klumpen i magen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar