En utläggning som blev som ett samtal med mig själv

Tänkte skriva om hur min stad faktiskt kan sova. 

Och hur den är som vackrast då. 

Faktum är att den oftast endast kan vara vacker i mörker. 

Visst finns undantag, 

parken har en lyster som man ensam i solskenet kan avnjuta 

eller så kan blotta närvaron av vänner pryda staden med den vackraste lyster. 

Men sen ville mitt eget mörker hellre berätta om hur underlägsen jag känner mig. Det har slagit mig att jag känner mig underlägsen. Underlägsen och efter. Jag känner mig efter alla mina vänner. När jag ser vad de är, har gjort och åstadkommer... hittar jag inte någon punkt där jag ens kan jämföra mig själv... Och jag undrar hur det kommer sig. Everybody's changing and I just feel ashamed. Jag känner mig som ett barn som inte gör några framsteg. Om det så gäller sysslor och ansvar, intellekt, brinnande engagemang för viktiga frågor, hobbys eller att vara socialt kapabel och trevlig så känner jag mig... efter. Att säga det till någon skulle antingen resultera i att de börjar inse att jag har rätt och lämnar mig (vilket jag ändå inte finner speciellt troligt med tanke på att de ändå tillbringar så mycket tid med mig, kalla den här möjligheten irrationell rädsla som jag inte ens kan tro på själv som tur är). Eller så skulle det inte uppfattas som ärligt utan... som att jag fiskar efter komplimanger för att få mig själv att må lite bättre. Men just nu, när jag skriver det här, undrar jag -inte ens med grund i någon djup hopplöshet, jag mår faktiskt ganska bra-, bara för att jag absolut inte vet; vad är jag för personer i min omgivning, är jag så efter och under alla som jag känner mig och vad kan jag någonsin tillföra?

-PAUSE-

...
-PLAY-
Efter att ha kollat igenom papper med ord från vänner om hur/vad jag är... så känns det ganska genomgående att jag var snäll för två år sedan. Och jag tror, nu när jag själv tänker på det, att det kanske är den egenskapen jag själv faktiskt kan se i mig själv också. Utifrån det inser jag också att snällhet faktiskt kan leda ganska långt när det gäller vänskap och liknande saker. Jag inser att jag hittar en enorm snällhet i de flesta personer som jag... nej, i alla personer som jag verkligen vill kalla mina vänner och att det också är en egenskap som har bidragit till att sätta mitt hjärta i gungning vid något tillfälle för länge sedan.

Med den insikten känner jag mig lite bättre till mods. Det gör jag faktiskt. Men jag vill inte bara anta att jag är världens snällaste, det får andra avgöra utifrån mina fortsatta handlingar och ambitioner att vara det. Jag kan mycket väl ha skadat någon tidigare också, i så fall är jag ledsen. Nog om det, trots att jag tror att jag kanske är snäll så undrar jag fortfarande om det är det jag är, bara en snäll biroll utan förmåga till något annat, jag är fortfarande nyfiken och jag vill ändå försöka finna svaret på mina frågor; vad är jag för personer i min omgivning, är jag så efter och under alla som jag känner mig och vad kan jag någonsin tillföra?

Bra råd är dyrast

-Tänk och känn inte dåligt!
-Nähä.. Bra då. Då ska jag väl sluta med det då.

-Bra! För om du inte mår dåligt så skulle du inte må så dåligt!

-Åh, tack.

Lite lustigt att jag hade gått och känt att "vafan har jag ett så jävla emo-aktigt inlägg som senaste inlägg på min blogg för? Jag mår ju toppen!" ända sedan förra inlägget... men när jag väl väljer att skriva igen så är det för att det plötsligt inte känns ok igen.

Hörrödu jaget! Lyssna när jag talar till mig!

Så blev det sådär som ibland igen.

Får tilltala mig själv med förnamn och fortsätta med ett ifrågasättande:

"varför har du så lätt att säga såna saker om dig själv?"

Sådär och hjälp

Tystnad... tvekan... en sekund... sen har min pappa bestämt sig, han kommer upp för trappan, sticker in huvudet och frågar "är du deppig?"... jag svarar avvaktande att det är jag nog, lite... han frågar om det är något speciellt... och jag förklarar helt uppriktigt att det vet jag inte riktigt själv, jag vet inte riktigt vad det är själv, jag bara mår 'sådär' och det är det enda jag vet. Han säger att det hördes på rösten, sedan pratar vi en stund om annat och så önskar han att jag ska krya på mig, vad det än är. Sedan går han.

Och jag bryter ihop lite, bara lite.
Över hur vänlig min far är och att han fortfarande märker om det är något.

över att jag trots det fortfarande inte har berättat när det faktiskt hände något,

över att han är den enda som inte har fått veta det.
Över det
överjävliga i att jag efter bara ett dygn av att ingenting händer börjar må dåligt, som att mitt andrum släpper tankarna löst,
över att de tankarna då måste vara dåliga? Vara sådana som förstör? Eftersom jag mår som jag gör?
Över att jag skickat sms till 5 vänner jag känner är nära och lätta att prata med.. över att 1½ av dem svarade både relativt snabbt och utförligt.
Över att jag egentligen kanske borde prata med någon av de där 3... eller alla 3 för den delen... de som står mig överlägset närmast just nu... 

Över att jag inte vill... för att en av dem inte verkar bry sig och hellre vill blunda och täcka för öronen, det blir för svårt när mina problem inte är gigantiska internetdramer med döden med i bilden, det blir för svårt när det inte finns någon enkel hjälp annat än att bara lyssna och resonera om det... så en av dem verkar på sistone bara ha stängt ute det och därför är jag inte heller beredd att gå tillbaka och dela med mig, om en av dem inte vill höra.

Över att de andra två är så inneslutna att det skulle kräva enormt mycket energi att bara komma nära,

över att det därför inte känns som att jag borde prata om något inom mig heller,

över att jag värdesätter deras vänskap så högt att jag nästan blir rädd, rädd att göra fel eller att ens oavsiktligt såra.
över att hela det att jag ens befinner mig i detta tillstånd gör mig förhatlig, för nere för att orka bry mig om att vara arg (något jag aldrig är ändå, jag blir istället ledsen) på all skit som händer i världen. Så jävla själviskt av mig.

Labyrintråtta

Jag inser att mitt hjärta under ett långt tag var som en råtta i en labyrint, vägen den hade följt så länge visade sig vara en återvändsgränd, osten var inte där. I panik började råttan kika in på de förgrenade gångarna och gång på gång satte något element utifrån -min hjärna- upp en ny vägg, en ny återvändsgränd för att rädda råttan från den råttfälla som väntade i slutet på alla de nya gångarna. Jag kan nog skriva om det här nu efteråt, när jag tror att jag lyckats få min råtta att springa runt i en egen liten cirkel, det är inte det bästa alternativet men jag har kontroll nog att inte slänga mig in i första bästa råttfälla, för tillfället är det något bra.

Känslans best när tanken är som bäst

Varför kan jag inte vara som jag tänker!? Varför kan jag inte känna som jag tänker? Hade det som jag upplever som tankarna styrt hade jag kanske varit en vettig person, som folk ibland påstår att jag är. Ändå... ändå sticker det till ibland... och jag kan bli sådär djuriskt svartsjuk, känna mig sådär hemskt hotad helt i onödan...

Fyfan. Jag mår inte bra av det... och egentligen har inte någon gjort något fel heller. Inte ens jag har uppvisat de sidor som jag vill hålla tillbaka. Egentligen, i tanken kan jag tillåta det också... men känslomässigt kryper jag ur mig själv av obehagskänslan i magen.

Och ändå har jag för mycket självkontroll för att bara säga rätt ut om min kanske närmaste vän har sårat mig genom en uppskattande kommentar om en annan vän. Jag har självkontroll nog att göra hela det här inlägget halvt oläsbart, mest bara tokigt pladder om något som skulle varit enkelt att uttrycka. Allt för att inte visa något och istället vara till lags. Jag gick in till min syster och höll på att börja gråta och berätta den småsak som gjorde mig helt förkrossad. Men jag höll tillbaks. Kanske är jag inte helt känslomässigt stabil, kanske har jag inte ens hunnit bli det än. I tanken skulle jag vid det här laget tåla något sånt, i tanken har jag kommit bra mycket längre. Ändå så är det kanske den som förhindrar mig från att bara berätta alla mina små hemska nycker, leva öppet och kanske bli sams... med mig själv och mina känslor.

Jag älskar mina vänner, betyder det att jag älskar mig? (ja?)

Det är väl klart att jag bryr mig om mig själv. Men i relation till hur mycket jag bryr mig om andra människor i mitt liv så bryr jag mig knappt om mig alls...


...


Andra stunder så känns det som att allt jag gör kanske är själviskt. Det är ju de runt mig som är min lycka, de som gör mig glad. Så jag kanske bryr mig om mig själv oförskämt mycket, rent indirekt.