En morgon i April

Du vet när man går och läser alla sms man fått det senaste året och känner att ögonen täcks av en blöt hinna för att sedan fullkomligt svämma över. Man begråter människors vänlighet, man begråter människors hemskhet. Man begråter det minsta, man begråter det största. Man begråter alla fruktansvärda saker som hänt under året och man begråter allt som var bra. Speciellt begråter man det som var bra men inte var det det kunde va'. Allt medan man inser att ingenting är sig likt samtidigt som allt är precis som det alltid har varit. Nästan alla man känner har numera gymnasiet bakom sig och en vit liten mössa för att bevisa det. Men de viktigaste har inte lämnat mitt hjärta alls, de är där de alltid har varit. Varför blev allting som det blev? Varför blev allting inte som det blev? Spelar det någon roll? Är och var inte allting jävligt bra ändå? Och mitt i allt detta hör man kurskamraten närma sig över axeln så man skyndar att titta bort på ett väldigt odiskret sätt för att klumpigt kunna torka bort tårarna. Det är ju inte dagens person som gråter, det är han som försvann under året. Eller han som bara ömsat skinn under ett års tid. Den känslan känner du väl igen?

-liv

Jag är student men jag lever inget studentliv.
Jag är kär men jag har inte kärleksliv.
Jag är ett djur och jag lever ett riktigt hundliv.

Hej, mitt namn är tid

Jag rev en vägg idag.
Jag var i Rom för ett år sedan.
Men vad jag gör om en timme, det vetefan.

12 den 21:a

Snart fyller jag år. Ännu en gång. Egentligen inte speciellt märkvärdigt. Det är ju bara jag. Har aldrig varit mycket för mig själv. Och jag har inte haft ett riktigt födelsedagskalas sedan mina kompisar uppmuntrade mig till det när
jag fyllde 12.

Hur...om...? #1

Hur ska jag kunna kommunicera med andra om...
Jag inte ens kan förstå eller nå mig själv?

Ibland...

...inser man hur lite av världen man förstår. Hur mycket hemskt som händer och hur omöjligt djupt man skulle behöva dyka för att någonsin förstå en annan människa alls. För att inte tala om att förstå någon helt och fullt.

Djävulen och snögumman

Här kommer en dikt som jag hade allt för kul med att göra (jag rimmade på snö några gånger mer än jag borde ha gjort (det blir lite krystat i längden)). Nåväl, av någon anledning kom detta koncept till mig: en demon eller djävulen förälskar sig i en snögumma (den kvinnliga motsvarigheten till en snögubbe såklart), det enda troliga tillfället då detta skulle hända skulle ju vara när "hell freezes over" så här är en dikt som utspelar sig när helvetet håller på att frysa över. Man får vara glad över att ens problem inte är så stora som djävulens.

(Förresten fyller mina kompisar Anna och Chris år idag, ett gigantiskt grattis var till dem :)!)

Djävulen och snögumman

Jag såg dig först när isen
lagt sig över helvetets sjö
Mitt hjärta är av eld
Men du är gjord av snö

Du lugnade min svarta själ,
syndarna fick färre rapp från mitt spö
Mitt hjärta är av eld
Men du är gjord av snö

Ack att jag min gamla demon
skulle möta en så bedårande mö
Mitt hjärta är av eld
Men du är gjord av snö

Mina vingar är klippta,
mörkret har gjort mig slö
Mitt hjärta är av eld
Men du är gjord av snö

Av mörkrets alla friare
står jag ändå först i kö
Mitt hjärta är av eld
Men du är gjord av snö

När jag närmade mig rann
dina tårar som de gör vid tö
Mitt hjärta är av eld
Men du är gjord av snö

Ska vår kärlek aldrig blomma?
bara vittra bort och dö?
Mitt hjärta är av eld
Men du är gjord av snö

Men helvetet är än för varmt
du klarade inte denna miljö
Mitt hjärta är av eld
Men du var gjord av snö

Men även mitt hjärtas låga har nu falnat
för inget kunde vara så kallt som ditt tysta "adjö"
Mitt hjärta var av eld
Men du var gjord av snö