En morgon i April

Du vet när man går och läser alla sms man fått det senaste året och känner att ögonen täcks av en blöt hinna för att sedan fullkomligt svämma över. Man begråter människors vänlighet, man begråter människors hemskhet. Man begråter det minsta, man begråter det största. Man begråter alla fruktansvärda saker som hänt under året och man begråter allt som var bra. Speciellt begråter man det som var bra men inte var det det kunde va'. Allt medan man inser att ingenting är sig likt samtidigt som allt är precis som det alltid har varit. Nästan alla man känner har numera gymnasiet bakom sig och en vit liten mössa för att bevisa det. Men de viktigaste har inte lämnat mitt hjärta alls, de är där de alltid har varit. Varför blev allting som det blev? Varför blev allting inte som det blev? Spelar det någon roll? Är och var inte allting jävligt bra ändå? Och mitt i allt detta hör man kurskamraten närma sig över axeln så man skyndar att titta bort på ett väldigt odiskret sätt för att klumpigt kunna torka bort tårarna. Det är ju inte dagens person som gråter, det är han som försvann under året. Eller han som bara ömsat skinn under ett års tid. Den känslan känner du väl igen?