Här kommer den andra "dikt till..."-dikten den här veckan. (Den tredje handlar inte om kärlek så den kommer inte att vara med). Den här är till en tjej som jag en gång för länge sedan var kär/förälskad i. Hon kände inte samma sak. Och det var länge sedan jag skrev den här dikten också. (Allt den här veckan är ju hämtat ur "arkivet" som sagt). Så vad det än står i dikten har jag släppt henne för länge sedan och när jag har träffat på henne har vi kunnat prata som de gamla bekanta vi ändå är.
Förresten fyller min kompis Alex 20 år idag, ett gigantiskt grattis till honom!
Dikt till... #1 (0-9)
När jag träffade dig var vi lyckliga
Du, jag, hela världen var lycklig
Problemen var små
Det borde alltid ha varit så
Sedan kom tiden och trängde sig på
Allt blev så mycket svårare då
Ingen dator, intressen eller vänner
Kan någonsin ändra det man känner
Och jag menar det i dubbel mening
Jag kunde inte rå för att du var den mest underbara personen jag mött
och du kunde inte rå för att du inte kände likadant om mig
För mig är du allt
Försöker att glömma
Att innerst inne gömma
Det jag känner
Det hjälper inte att du är så långt bort
Både fysiskt och psykiskt
Att du inte såg på mig med igenkänning
När jag tillslut med darrande person berättade allt..
..med så få ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar